Välj en sida
Bög i folkhemmet

Bög i folkhemmet

Hur var det att som ung kille börja leva homoliv i Göteborg under tiden för Stonewallrevolten? Det berättade Arne Nilsson om utifrån sin självbiografi ”Bög i folkhemmet” under West Prides temadag på Världskulturmuseet.

När Arne Nilsson växte upp möttes han inte av några positiva bilder av homosexualitet. Att vara homosexuell var något som hans jämnåriga anklagade honom för att vara.

– Det fanns ingenstans där jag kunde söka tröst och stöd, säger Arne Nilsson.

Under hans uppväxt fanns mycket tydliga gränser mellan kvinnlig och manligt. Arne Nilsson hade många tjejkompisar, lekte med dockskåp och hoppade hage. Något som inte var särskilt uppskattat.

– Jag överskred de här förväntningarna på hur en kille skulle vara, säger Arne Nilsson.

Allt eftersom han blev äldre hittade han ett sammanhang i Göteborg där han mötte andra homosexuella killar. I Bältesspännarparken hängde de ofta. På den platsen träffade Arne Nilsson män, under vad han kallar, hastiga möten vilket innebar att de hade sex med varandra, ofta inne på pissoarer.

– Jag gick fort därifrån, fylld av skam och äckel men också njutning, säger Arne Nilsson.En dag mötte Arne Nilsson en man i en folkabuss. Mannen ville inte åka iväg med honom. Han ville inleda en relation och så kom det att bli. Denna relation kom att bli något helt nytt i Arne Nilssons värld.

– Jag hade aldrig hört talas om att killar kunde ha ett förhållande, säger Arne Nilsson.

Under föreläsningen visar Arne Nilsson en karta på olika platser i Göteborg där dåtidens homoliv ägde rum. Han beskriver det som ett tyst liv. I Göteborg fanns det inget utbud av gaybarer att tala om på den tiden.

Kvinnliga kärlekshistorier genom tiderna

Kvinnliga kärlekshistorier genom tiderna

Under första vågens kvinnorörelse levde många kvinnor tillsammans i nära kärleksrelationer men det fanns skäl att vara tyst. På West Prides temadag på Världskulturmuseets temadag berättade professor Eva Borgström om kvinnliga kärleksrelationer från historien.

Att kvinnor levde med varandra kunde bero på vänskapsrelationer eller av praktiska skäl. Hyrorna var höga och kvinnornas löner var låga. Vissa kvinnor levde med varandra för att de hade hemliga kärleksrelationer.

– Många kvinnor visste att det var okej att de levde tillsammans men de kunde inte berätta om det sanna innehållet i sin relation, säger Eva Borgström, professor i litteraturvetenskap.En kvinna som vågade erkänna sin relation var författaren Selma Lagerlöf. Hon berättade historien om sin kärleksrelation i den brevsamling hon utväxlat tillsammans med Sophie Elkan. Många kvinnor brände sina egna och anhörigas texter och brev där de skrivit om sina kvinnliga relationer, men det gjorde aldrig Selma Lagerlöf.

– Jag tror att Selma Lagerlöf ville att vi skulle få läsa breven. Hon visste att om deras brev skulle ges ut så skulle det väcka en enorm uppmärksamhet. Selma Lagerlöf skickade breven till framtiden, säger Eva BorgströmEn annan kvinna som insåg att hennes texter skulle komma att bli lästa i framtiden var Klara Johansson. Eva Borgström berättar att Klara Johansson ofta använde sina texter för att gnälla om sitt liv, tills hon insåg att hon kanske kunde förmedla något till andra.

– Plötsligt i en text, brister hon ut i en kärleksförklaring till sin Ellen Kleman. Flera sidor skriver hon om Ellen. Hon skriver det till oss, säger Eva Borgström.Homosexualitet var ett brott fram till 1944 och den antifeministiska propagandan smutskastade dåtidens feministiska rörelse och dess kvinnor.

– Kvinnor kämpade för alla frågor utom homofrågor, för den kampen visste de att de aldrig skulle kunna vinna, säger Eva Borgström.

Text: Zelma Lundeström

Pinkwashing or not?

Pinkwashing or not?

Folkfest eller politik? Det blev heta diskussioner i frågan om huruvida den politiska kärnan finns kvar i priderörelsen eller inte. På världskulturmuseets dag bjöd RFSL in till ett samtal om för- och nackdelarna med pinkwashing.

Pinkwashing används inom HBTQ-rörelsen för att beskriva aktörer som utger sig för att vara gayvänliga, när de egentligen driver en konservativ politik som diskriminerar på grund av sexuell läggning.

– Det är många som tycker att pinkwashing är något fruktansvärt som vi måste bli av med, säger Jêran Rostam från RFSL.En person från publiken delade en positiv syn på inkluderingen av olika sorters aktörer i prideparaden.

– Om vi vill ha innanförskapet så ska vi vara glada över att alla vill vara med i tåget, säger publikdeltagaren.

Under samtalet valde även Sandra Ene, förbundsordförande från RFSL att dela sina åsikter kring varför det kan vara bra att låta företag, myndigheter och politiska partier att delta i pridetåget.

– Om ett företag går med i paraden så borde personalen sedan kunna utkräva sina rättigheter internt. Det är ett fantastiskt sätt att kunna kräva förändring, säger Sandra Ene.

En annan person från publiken ställer sig kritisk till uttalandet och menar att en medlem ur ett företag som går med i paraden trots detta kan bli hotad och hatad av ledningen på företaget.

– Det verkar inte ha sipprat ner på golvet, säger publikdeltagaren.Ytterligare en diskussion som uppstod var huruvida det känns tryggt eller otryggt att polisen deltar i Pridefestivalen, både i Prideparken och i paradtåget.

– Om en som HBTQ-person utsätts för polisens våld är det helt omöjligt att förstå varför polisen är på Pride, säger Jêran Rostam.

31 år efter Stonewall – Queer manifest

31 år efter Stonewall – Queer manifest

Skådespelare ur REVET Scenkonst framförde en läsning av Queer Nations manifest på världskulturmuseets temadag. Manifestet skrevs år 1990, 31 år efter Stonewall-upproret.

Queer Nation-manifestet skrevs av den anonyma aktionsgruppen Queer Nation och delades ut under en prideparad i New York. Det är ett manifest om att tvingas leva i marginalen och om styrkan i att få definiera sig själv.

– Jag gör det jag gör för att jag inte vill att andra flator ska tro att jag är någon heterotjej. Jag är ute överallt, hela tiden, för att jag vill nå dit, kanske kommer du lägga märke till mig, kanske kommer vi börja prata, kanske kommer vi bli vänner, kanske kommer du inte säga ett ord men jag kommer föreställa mig dig naken, läser en skådespelare från REVET.

Manifestet är till för att synliggöra att queers finns överallt, trots att det finns heterosexuella människor som gör sitt bästa för att inte låtsas om det och äcklat vända sig bort. Det belyser det förtryck hbtq-personer fortfarande möter. Läsningen blandar alla känslor från humor till sorg.

– Jag hatar att jag aldrig under tolv års utbildning inte fått lära mig något om queera personer och jag hatar att de flesta queera ungdomar fortfarande får växa upp på samma sätt. Jag hatar att andra barn kallade mig “bögjävel” läser en annan skådespelare från REVET

Queer Nation ville uppmana till kamp mot heterosamhället och få queera personer att organisera sig.

– Om du är queer, skrik ut det. Queers är under belägring. Queers är attackerade och jag är rädd att vi accepterar det, läser en tredje skådespelare ur REVET.

Text: Zelma Lundeström

Vem är extremist?

Vem är extremist?

Regissören Hanna Högstedt besökte West Pride under temadagen på Världskulturmuseet. Hon pratade om det nya projektet Favoritextremisterna som sedan följs av ett panelsamtal. I samtalet diskuterades frågor om extremism och hur olika rörelser ska kunna gå samman.

I studion på Världskulturmuseet berättar Hanna om händelsen för drygt ett år sedan. Om debatten kring hennes film Burka Songs 2.0 som nu har lett till ett nytt filmprojekt, Favoritextremisterna. Tillsammans med Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil fortsätter debatten genom projektet och de ställer sig frågor som: Vem är extremist? Vem får kritisera? Vilka är skyldiga tills motsatts bevisats?

Hanna visar ett smakprov från den kommande filmen innan hon bjuder upp paneldeltagarna på scenen. Yolanda Bohm, Tanja Sharif och Stephanie Toro diskuterar begreppet extremist. Om olika stora handlingsutrymmen, om vem som kan vara extrem utan att bli kallad extremist och om att vem som helst blir stämplad som extremist för minsta lilla. I Burka Songs-fallet fick filmen lov att visas men panelsamtalet som skulle följa efter blev inställt. Anledningen var att man menade att samtalet visade en ensidig bild. Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil skulle samtala efter filmen men ansågs för extrema.

– Att kunna leka med ett begrepp som extremist blir ett privilegium, säger Hanna.Panelen samtalar vidare om vad som ansågs extremt förr och som i vissa fall prisas idag. Som Stonewallhändelsen till exempel. De frågar sig också om ordet extremist kan vara ett skydd för att slippa ta debatten.

Samtalet utvecklas till att handla om aktivism idag och hur man ska lyckas göra den hållbar. Så att en inte måste vara i försvarsställning hela tiden utan att man kan organisera sig för att vara redo och jobba framåt. Om vikten av rum undan det offentliga där olika rörelser skulle kunna mötas, diskutera, prata öppet och ge intern kritik utan att det sedan skulle vara något som skulle hållas emot en.

Text: Lovisa Olausson