Sverige + HBTQI = sant?

Hej!

Jag heter Robin. Jag är ett sån där kristet queer. #queers4christ
Jag sitter som kassör i Riksförbundet EKHO. Ekumeniska gruppen för kristna hbtq-personer. Vi brukar gå med Kyrkan på pride i paraden! Våra flaggor har en ictusfisk i regnbågens färger.

När jag insåg att jag var homo, och dessutom ett flambojant handviftande homo med en fabulös bögröst, gick jag på en kristen friskola. I nian frågade en kille i klassrummet; ”Robin, du är bög va?” Det lät inte värderande men jag, som blev rädd, sa; ”Nä, usch.” För visst såg jag att läraren hade tittat upp. Väntat vaksamt på mitt svar. Under min kristna skolgång ville jag vara säker på att jag inte gjorde något fel och så länge det jag var förblev outtalat kunde jag vara säker.

Skam är ett fruktansvärt ok att bära.

Homosexualitet och tro var saker som inte skulle gå ihop. Bögar som mötte Jesus, tog emot frälsning, blev i samma veva hetero. Sen talade en i tungor och skaffade en true-love-waits-ring. Jo, visst! Så var det. Lika naturligt som tyngdlagen, sades det.

När jag kom ut övergav församlingen mig. Min pastor kallade mig för spetälsk sodomit när alla såg på. Om jag inte förnekade sexualiteten och kärleken och plockade upp celibatet fanns det inte längre en plats för mig i kyrkan. Trots att delar av min familj hade framträdande roller i församlingen, trots att jag växt upp i barnkörer och ungdomsgrupper. Gått på söndagsmöten och firat gudstjänster och blivit en del av församlingen på samma sätt en blir en del utan en familj, så stängdes jag ute. Man vände en tonårig pojke ryggen till och förnekade mig. Synd, sa de.

Många gånger har jag hört att kyrkan är för en hbtqi-person som en förälder som slår sitt barn. Det är platsen du söker dig till när du behöver tröst, men det är samma plats som höjer handen till slag och jag kan inte annat än att hålla med. Hur fruktansvärd den liknelsen är så måste jag hålla med. Efter pastorn sagt att jag inte längre var välkommen så sörjde jag. Jag grät och trodde aldrig att jag skulle hitta ett hem igen. Ett trauma, helt ohanterligt. En spricka uppstod i alla mina relationer och många av mina kristna vänner sa inget. Tystnad föll.

I efterhand har jag lärt mig att det inte är några som helst problem egentligen att vara homo och kristen. Min sexualitet gör mig varken till en sämre kristen eller en bättre. Jag är bara kristen. Var den insikten tog sin början vet jag egentligen inte. Det skulle ta år att reda ut det som skapats i mig, de såren som kyrkan och den kristna skolan skapat i mig.

Men en av nycklarna till att inte ursäkta min sexuella läggning mer, i kristna sammanhang specifikt, blev Markus 12:30-31 där Jesus får frågan om vilket som är det viktigaste budet. Jesus svarar ”… och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Om jag vetat det jag vet idag om bibel och bibeltolkning så hade mycket kunnat besparats. Om jag fått höra berättelserna om Rut och Noomi eller David och Jonathan hade saker kanske sett annorlunda ut.

Idag är jag med i en superfin inklusiv församling, men som är en del av en rörelse vars syn på hbtqi-personer fortfarande är celibatbetingad. Det är på något sätt så bilden ofta ser ut. Det finns få samfund som valt att prata om och lyfta frågor om sexualitet och könsidentitet i hopp om att skapa en kyrka för alla, samtidigt som det finns kyrkor inom samfunden som arbetar hårt för att vara inklusiv genom att bland annat använda ett mer inklusivt språk, ge hbtqi-personer möjlighet att få framträdande roller i församlingen och så vidare.

Men såklart finns det även kyrkor i samfunden som inte går med på det. Det finns till och med präster och andra ledande medlemmar som säger sig kunna bota homosexualitet, samt är emot kvinnor som präster. Kyrkan är spretig, även om det är svårt att erkänna måste den få vara det. Samfund, kyrkor och församlingar är heterogena grupper av människor. Tillsammans bygger vi på tusenåriga traditioner. Vi blir en del utav en kedja människor som kommit före oss och vi länkar ihop oss med framtiden. Jag älskar kyrkan och jag försöker lära mig bejaka det svårälskade inom kyrkan.

Jag längtar efter en förändring. Det är därför jag engagerar mig i EKHO. Tillsammans med min vän Lovisa har vi skapat ett mentorskapsprogram för personer som brottas med sina identiteter som kristen och hbtqi. För att ingen ska gå tillbaka till föräldern som slår med den vårdande handen. För att det ska finnas ett alternativ till den rösten som ekar – Dig kan Gud inte älska om du inte ändrar dig. Vår arbete går ut på att skapa trygga gemenskaper och att någons okunskap och anti-queerhet inte ska bli någons annans självbild.

Till dig som läst det här och kanske känt igen dig och längtar vill jag säga; Många med mig går före och öppnar alla dörrar jag kan för att du en dag ska våga komma hem igen.

Happy Pride!

Att leva som HBTQ-person i Sverige idag är för min egen del ganska okomplicerat. Men det beror också på att jag valt att vara försiktig med vilka delar av mig själv jag är öppen med i olika sammanhang. Jag är även noga med vilka människor jag väljer att ha omkring mig. Idag lever jag öppet med min homosexuella läggning men min könsidentitet som icke-binär väljer jag i många sammanhang att dölja.

Det sliter på min psykiska hälsa att inte få leva fullt ut som mig själv, men det är hela tiden en fråga om balans mellan hur dåligt jag mår av att dölja delar av min identitet och hur dåligt jag tror att jag skulle må av att leva öppet. Vad skulle hända om jag kom ut som icke-binär på jobbet? Kanske ingenting mer än några höjda ögonbryn. Men kanske också ifrågasättande och suckar över att jag bara vill ha uppmärksamhet och att det är för jobbigt att lära sig ett nytt pronomen. Eller en föreläsning om att det bara finns två kön som tagen ur en biologibok från 80-talet. Allt detta är inget hot mot mitt liv och jag skulle inte vara rädd att bli skadad fysiskt. Men det skulle långsamt tära psykiskt på mig, stressen av att bli ifrågasatt och osynliggjord. Det är sånt som bidrar till att HBTQ-personer har sämre psykisk hälsa än genomsnittet i Sverige.

Även om jag sluppit möta så mycket diskriminering på grund av vem jag är, så är det helt klart så att jag drabbas av de normer som finns i samhället. Jag har fått väldigt personliga frågor från människor jag knappt känner som de inte skulle ställa till en heterosexuell person. Jag har fått arga blickar när jag gått på stan med min partner från människor som inte kunnat placera oss i deras könsuppdelade fack. Jag har blivit utkastad från toaletter för att någon trott att jag var på ”fel” toalett och folk har skrikit homofoba saker och spottat efter mig. Personer har sagt att de aldrig kommer kalla mig för rätt namn och rätt pronomen. Jag tror inte jag känner en enda HBTQ-person som inte blivit utsatt för liknande och tyvärr ofta mycket värre saker.

Jämfört med många andra HBTQ-personer är jag mycket priviligerad. Jag är vit, högutbildad, har en fast inkomst, en kropp som gör att jag kan röra mig obehindrat i samhället och bra kontakt med min biologiska familj. För mig är det då lättare att leva öppet som HBTQ-person, eftersom jag inte riskerar att utsättas för dubbel diskriminering på andra grunder än att vara HBTQ-person.

För min egen skull, men även för de som inte kan eller vågar leva öppet, så försöker jag att alltid stå upp för mig själv och andra när någon uttrycker sig homofobt eller transfobt. Det är inte alltid modet räcker till och det gör mig otroligt upprörd när jag tänker på att jag faktiskt har valet om jag ska vara modig eller inte, jag är väldigt medveten att det inte är ett val för alla. Både lagstiftningen och attityderna till HBTQ-personer blir bättre och bättre i Sverige även om det går alldeles för långsamt.

Ändå är jag rädd för framtiden. Alla rättigheter jag har idag kan vara borta imorgon om de politiska vindarna blåser åt ett annat håll. Kommer jag kunna vara den jag är på jobbet utan att bli avskedad eller trakasserad om 15 år? Kommer jag få bo tillsammans med någon jag älskar på äldreboendet oavsett vad den personen har för kön? Kommer jag kunna få den sjukvård jag behöver i framtiden? Jag hoppas det. Min vardag som HBTQ-person i Sverige är idag relativ okomplicerad och jag kommer kämpa så länge modet räcker för att det fortsätter vara så.

Sammie

2013 var jag tjugo år gammal och valde att flytta till Göteborg från lilla Umeå. Göteborg va en helt ny värld för mig, folk vände sig inte om när jag gick förbi och jag kunde äntligen känna mig en aning tryggare än vad jag någonsin hade känt innan. Men jag är osäker på om det berodde just på Göteborg eller om det var att jag var ny i stan och att ingen kände till mig.  

Att vara homosexuell blev rätt snabbt en väldigt stor del av min identitet när jag flyttade till Göteborg, jag tror att det handlade om att jag aldrig hade fått uttrycka mig innan. Därför blir jag helt fascinerad av just HBTQI+ frågor. Här hittade jag rätt snabbt folk som va likasinnade, som tyckte om samma saker som jag och det gjorde självklart att jag kunde utvecklas som person och började känna mig mer trygg i mig själv. 

Göteborg har absolut gett den möjlighet för mig att utforska min sexualitet och bidragit till den personen jag är Idag. Jag hade många fördomar om allt och alla innan jag flyttade hit, jag va väldigt osäker och blyg. Va rädd för i princip alla människor som ansågs ’’straighta’’ men genom att utmana mig själv och ge människor en chans så visade sig att det finns snälla människor överallt också!  

Med allt det så blir man fortfarande utsatt, man måste komma ihåg att bara för att jag är homosexuell betyder inte att alla är precis som jag. Att hbtqi+ community blir en del av min identitet betyder inte att jag är mindre människa. Precis som du är straight eller vad du väljer att identifiera dig som, precis som du väljer vad som är viktigt för dig. 

Jag är väldigt bra på att förtränga dåliga händelser. Men jag kommer ihåg att jag och min syster satt på spårvagnen på väg till en fest, vagnen verkade rätt tom. I alla fall av det jag kommer ihåg. En grupp av kanske fyra, fem killar hoppar in i vagnen, de verkade vara runt 18–19 år. Det börjar med att de väljer att ställa sig mittemot oss och fnittra, kolla, peka, skratta och sedan börja skrika “bög”, “jävla bög”, “han är bög”… De börja röra sig runt och vissa av dem sätter sig bakom oss och slår mig i huvudet.  

Det är så svårt att beskriva känslan i såna stunder, det är som att man blir paralyserad och vill bara försvinna. Man känner sig förnedrad, utsatt och förminskad. Allt va ryktad mot mig och jag vet inte riktig om vagnen va helt tom eller om det bara va att ingen sa något. Men till slut blir det så pass intensivt för att de inte slutar peta och slå mitt huvud, så vi bestämde oss för att hoppa av efter att ha bett dem att sluta. Men vissa av dem ställde sig framför oss och det var då min syster ställde sig framför mig och började diskutera med dem tills vi hoppade av vagnen, de vågade inte göra något mot henne.  

Jag har varit mobbad väldigt länge och mycket under min uppväxt så jag har fortfarande svårt att hantera situationer där jag personligen känner mig utsatt eller mobbad. Jag har också svårt att ta diskussionen med människor som är så pass hotfulla och hatfulla. Det är nog en av de mest utsatta stunder jag mins här i Göteborg. 

Genom åren har jag insett att idioter finns överallt och det bästa jag kan göra är att vara mig själv och omringa mig med människor som tycker om mig för den jag är. 

Jag skulle ändå påstå att jag känner mig trygg i Göteborg, det är en pulserande stad fylld av möjligheter. Man måste bara våga göra saker! Be om hjälp och involvera andra. Jag ser Göteborg som en pumpande stad där queerscenen har stor möjlighet att växa och jag ser framemot att vara en del av det! 

Pedro