Sammie

BERÄTTELSER från vardagen

Att leva som HBTQ-person i Sverige idag är för min egen del ganska okomplicerat. Men det beror också på att jag valt att vara försiktig med vilka delar av mig själv jag är öppen med i olika sammanhang. Jag är även noga med vilka människor jag väljer att ha omkring mig. Idag lever jag öppet med min homosexuella läggning men min könsidentitet som icke-binär väljer jag i många sammanhang att dölja.

Det sliter på min psykiska hälsa att inte få leva fullt ut som mig själv, men det är hela tiden en fråga om balans mellan hur dåligt jag mår av att dölja delar av min identitet och hur dåligt jag tror att jag skulle må av att leva öppet. Vad skulle hända om jag kom ut som icke-binär på jobbet? Kanske ingenting mer än några höjda ögonbryn. Men kanske också ifrågasättande och suckar över att jag bara vill ha uppmärksamhet och att det är för jobbigt att lära sig ett nytt pronomen. Eller en föreläsning om att det bara finns två kön som tagen ur en biologibok från 80-talet. Allt detta är inget hot mot mitt liv och jag skulle inte vara rädd att bli skadad fysiskt. Men det skulle långsamt tära psykiskt på mig, stressen av att bli ifrågasatt och osynliggjord. Det är sånt som bidrar till att HBTQ-personer har sämre psykisk hälsa än genomsnittet i Sverige.

Även om jag sluppit möta så mycket diskriminering på grund av vem jag är, så är det helt klart så att jag drabbas av de normer som finns i samhället. Jag har fått väldigt personliga frågor från människor jag knappt känner som de inte skulle ställa till en heterosexuell person. Jag har fått arga blickar när jag gått på stan med min partner från människor som inte kunnat placera oss i deras könsuppdelade fack. Jag har blivit utkastad från toaletter för att någon trott att jag var på ”fel” toalett och folk har skrikit homofoba saker och spottat efter mig. Personer har sagt att de aldrig kommer kalla mig för rätt namn och rätt pronomen. Jag tror inte jag känner en enda HBTQ-person som inte blivit utsatt för liknande och tyvärr ofta mycket värre saker.

Jämfört med många andra HBTQ-personer är jag mycket priviligerad. Jag är vit, högutbildad, har en fast inkomst, en kropp som gör att jag kan röra mig obehindrat i samhället och bra kontakt med min biologiska familj. För mig är det då lättare att leva öppet som HBTQ-person, eftersom jag inte riskerar att utsättas för dubbel diskriminering på andra grunder än att vara HBTQ-person.

För min egen skull, men även för de som inte kan eller vågar leva öppet, så försöker jag att alltid stå upp för mig själv och andra när någon uttrycker sig homofobt eller transfobt. Det är inte alltid modet räcker till och det gör mig otroligt upprörd när jag tänker på att jag faktiskt har valet om jag ska vara modig eller inte, jag är väldigt medveten att det inte är ett val för alla. Både lagstiftningen och attityderna till HBTQ-personer blir bättre och bättre i Sverige även om det går alldeles för långsamt.

Ändå är jag rädd för framtiden. Alla rättigheter jag har idag kan vara borta imorgon om de politiska vindarna blåser åt ett annat håll. Kommer jag kunna vara den jag är på jobbet utan att bli avskedad eller trakasserad om 15 år? Kommer jag få bo tillsammans med någon jag älskar på äldreboendet oavsett vad den personen har för kön? Kommer jag kunna få den sjukvård jag behöver i framtiden? Jag hoppas det. Min vardag som HBTQ-person i Sverige är idag relativ okomplicerad och jag kommer kämpa så länge modet räcker för att det fortsätter vara så.

Sammie

Kunskap gör skillnad

Kunskap minskar fördomar och ökar inkluderingen, vilket skapar en mer jämlik värld.

Klicka nedan för att läsa mer om och boka våra HBTQI-utbildningar!