Robin

BERÄTTELSER från vardagen

Hej!

Jag heter Robin. Jag är ett sån där kristet queer. #queers4christ
Jag sitter som kassör i Riksförbundet EKHO. Ekumeniska gruppen för kristna hbtq-personer. Vi brukar gå med Kyrkan på pride i paraden! Våra flaggor har en ictusfisk i regnbågens färger.

När jag insåg att jag var homo, och dessutom ett flambojant handviftande homo med en fabulös bögröst, gick jag på en kristen friskola. I nian frågade en kille i klassrummet; ”Robin, du är bög va?” Det lät inte värderande men jag, som blev rädd, sa; ”Nä, usch.” För visst såg jag att läraren hade tittat upp. Väntat vaksamt på mitt svar. Under min kristna skolgång ville jag vara säker på att jag inte gjorde något fel och så länge det jag var förblev outtalat kunde jag vara säker.

Skam är ett fruktansvärt ok att bära.

Homosexualitet och tro var saker som inte skulle gå ihop. Bögar som mötte Jesus, tog emot frälsning, blev i samma veva hetero. Sen talade en i tungor och skaffade en true-love-waits-ring. Jo, visst! Så var det. Lika naturligt som tyngdlagen, sades det.

När jag kom ut övergav församlingen mig. Min pastor kallade mig för spetälsk sodomit när alla såg på. Om jag inte förnekade sexualiteten och kärleken och plockade upp celibatet fanns det inte längre en plats för mig i kyrkan. Trots att delar av min familj hade framträdande roller i församlingen, trots att jag växt upp i barnkörer och ungdomsgrupper. Gått på söndagsmöten och firat gudstjänster och blivit en del av församlingen på samma sätt en blir en del utan en familj, så stängdes jag ute. Man vände en tonårig pojke ryggen till och förnekade mig. Synd, sa de.

Många gånger har jag hört att kyrkan är för en hbtqi-person som en förälder som slår sitt barn. Det är platsen du söker dig till när du behöver tröst, men det är samma plats som höjer handen till slag och jag kan inte annat än att hålla med. Hur fruktansvärd den liknelsen är så måste jag hålla med. Efter pastorn sagt att jag inte längre var välkommen så sörjde jag. Jag grät och trodde aldrig att jag skulle hitta ett hem igen. Ett trauma, helt ohanterligt. En spricka uppstod i alla mina relationer och många av mina kristna vänner sa inget. Tystnad föll.

I efterhand har jag lärt mig att det inte är några som helst problem egentligen att vara homo och kristen. Min sexualitet gör mig varken till en sämre kristen eller en bättre. Jag är bara kristen. Var den insikten tog sin början vet jag egentligen inte. Det skulle ta år att reda ut det som skapats i mig, de såren som kyrkan och den kristna skolan skapat i mig.

Men en av nycklarna till att inte ursäkta min sexuella läggning mer, i kristna sammanhang specifikt, blev Markus 12:30-31 där Jesus får frågan om vilket som är det viktigaste budet. Jesus svarar ”… och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Om jag vetat det jag vet idag om bibel och bibeltolkning så hade mycket kunnat besparats. Om jag fått höra berättelserna om Rut och Noomi eller David och Jonathan hade saker kanske sett annorlunda ut.

Idag är jag med i en superfin inklusiv församling, men som är en del av en rörelse vars syn på hbtqi-personer fortfarande är celibatbetingad. Det är på något sätt så bilden ofta ser ut. Det finns få samfund som valt att prata om och lyfta frågor om sexualitet och könsidentitet i hopp om att skapa en kyrka för alla, samtidigt som det finns kyrkor inom samfunden som arbetar hårt för att vara inklusiv genom att bland annat använda ett mer inklusivt språk, ge hbtqi-personer möjlighet att få framträdande roller i församlingen och så vidare.

Men såklart finns det även kyrkor i samfunden som inte går med på det. Det finns till och med präster och andra ledande medlemmar som säger sig kunna bota homosexualitet, samt är emot kvinnor som präster. Kyrkan är spretig, även om det är svårt att erkänna måste den få vara det. Samfund, kyrkor och församlingar är heterogena grupper av människor. Tillsammans bygger vi på tusenåriga traditioner. Vi blir en del utav en kedja människor som kommit före oss och vi länkar ihop oss med framtiden. Jag älskar kyrkan och jag försöker lära mig bejaka det svårälskade inom kyrkan.

Jag längtar efter en förändring. Det är därför jag engagerar mig i EKHO. Tillsammans med min vän Lovisa har vi skapat ett mentorskapsprogram för personer som brottas med sina identiteter som kristen och hbtqi. För att ingen ska gå tillbaka till föräldern som slår med den vårdande handen. För att det ska finnas ett alternativ till den rösten som ekar – Dig kan Gud inte älska om du inte ändrar dig. Vår arbete går ut på att skapa trygga gemenskaper och att någons okunskap och anti-queerhet inte ska bli någons annans självbild.

Till dig som läst det här och kanske känt igen dig och längtar vill jag säga; Många med mig går före och öppnar alla dörrar jag kan för att du en dag ska våga komma hem igen.

Happy Pride!

Robin

Kunskap gör skillnad

Kunskap minskar fördomar och ökar inkluderingen, vilket skapar en mer jämlik värld.

Klicka nedan för att läsa mer om och boka våra HBTQI-utbildningar!