Foto: Tracie Lau Berggren

Vem äger historien?

Publicerad tis 18 juni 2019

På Världskulturmuseet i Studion diskuterar Pia Laskar och Margareta Lindholm historien kring HBTQ-rörelsen. Pia startar med att hävda att Stonewall var en myt. Det var inte då allt började menar hon, det är mer komplext än så.

Författarna och forskarna Pia Laskar och Margareta Lindholm diskuterar vem som äger historien. Vem bestämmer vad som ska finnas kvar i framtiden och vilka händelser anses betydelsefulla eller inte? Vem äger LHBTQ-historien? Att Stonewall startade rörelsen är en myt enligt Laskar. Det var vanligt att polisen gjorde razzior på barer i New York och det var inte ovanligt med motstånd. Homorörelsen hade mobiliserat sig sedan 50-talet, demonstrationer hölls och telefonlinjer hade skapats.

– Det som gjorde Stonewall speciellt var att det redan fanns en rörelse, folk hade organiserat sig och kunde göra motståndet hållbart, hävdar Pia Laskar. Pia menar att Stonewall har blivit en minnesvärd händelse för att rörelsen bestämde att den skulle bli det. Den 29 juni ett år efter händelsen anordnades en parad som blev Stonewalls minnesdag.

I svensk press skrevs inget om detta förrän 1971. Istället är det en händelse i Haag som tas upp i RFSL:s medlemstidning som betydelsefull. Den inspirerade i Sverige då och Stonewall kom senare.

– Historien är viktig, vi måste själva skriva den, säger Margareta Lindholm.

I boken En annan stad – kvinnligt och manligt homoliv 1950-1980, skriven av Margareta Lindholm och Arne Nilsson, skildras de mer tysta händelserna. Det som skedde i hemmen bortom flashiga klubbar som syntes mer publikt. Genom intervjuer har Margareta försökt fånga kvinnornas historier. De som levde lesbiskt i hemlighet. Männens homoliv var mer offentligt på ett sätt, till exempel i parker, men att två män bodde ihop var mer uppseendeväckande än att två kvinnor gjorde det. De kvinnliga relationerna skyddades av hemmets väggar samtidigt som det också gjorde dem utsatta. Partnervåld fanns där ingen kunde ingripa eftersom ingen visste om att de fanns eller traumatiska uppbrott som inte gick att dela med någon annan. Under 50-talet startades föreningar och så småningom hemliga klubbar. Det var första gången män och kvinnor som levde homoliv möttes.

Som avslutning på samtalet tar de upp Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek, en nyligen skapad plats för just dokumentation. Det är en politisk handling att dokumentera menar de, vem ska annars skriva vår historia? Tillsammans uppmanar de publiken att fortsätta leva sina liv i nätverk och att skicka brev in i framtiden.

Text: Lovisa Olausson