Foto: Victoria Svensson

Lodalen och Gårdfeldt diskuterar homo över 50

Publicerad fre 14 juni 2019

På torsdagskvällen på stadsbibliotekets trappscen bjöds det på Litterär salong over the rainbow med Mian Lodalen och prästen Lars Gårdfeldt. De hade ett öppet samtal om hur det är att vara homo över 50 med antologin Vi måste prata om 50 som utgångspunkt.

Vad är skillnaden mellan att vara 50 år och homosexuell och att vara 25 år och homosexuell? Mian Lodalen är författare, aktuell med antologin Vi måste prata om 50. Hon beskrev tiden kring klimakteriet som en andra pubertet där allt förändras, både kroppsmässigt och i ens livssituation.

– Ens föräldrar kanske blir sjuka eller dör, man blir själv sjuk, ens vänner blir sjuka, eventuella barn flyttar ut, säger hon.

Inte sällan fylldes trappscenen av gapskratt. Lodalen bjöd på otaliga humoristiska anekdoter ur sitt liv som speglade hennes träffsäkra livsfilosofi.

– Nu tar vi klimakteriekärringar ingen mer skit. Nu är det dags att sätta ner foten och skvätta som in i helskotta tillbaka, sa hon efter att ha berättat en historia om en incident som inträffat i simhallen nyligen.

Samtalet var underhållande och muntert, men stundtals gjorde sig Lodalen också uppfläkande sårbar. Hon berättade om saker som var både tunga och svåra att prata om.

– Jag tillhör den sista generationen flator som liksom inte fick en chans. Vi hade ingen rätt att gifta oss, fick inte inseminera oss i samma utsträckning som heterosexuella. Vi fanns inte i samma lagstiftning. Är det någonstans jag riskerar att tippa ner i bitterdiket så är det när jag tänker på de rättigheter som togs ifrån oss. Rättigheter som var helt självklara för heterosexuella, säger Mian Lodalen.

Så vad är det då som är bra med att vara homo och bli äldre? Lodalen sa att har man brutit med en norm så är det lättare att bryta med fler normer, som till exempel åldersnormer. Föreställningar som vilka kläder och frisyrer som “lämpar sig” vid en viss ålder finns inte på samma sätt hos homos som hos heterosexuella hävdade hon.

– Vi ska vara stolta över det. Vi har kvar en subkultur som vi ska värna om, säger hon.

Text: Janina Andersson Stridh