Grundprincipen är hetero

Första gången jag fick höra ordet homosexuell var som tolvåring, och jag insåg att det inte bara var jag som kände mig konstig utan det fanns och det är på riktigt. Homosexualitet fanns men det var fruktansvärt osynliggjort och nedtystat. I den mån det skrevs om det var det i form av skandalartiklar exempelvis att det hade varit problem i någon park, män som sökte upp varandra för sexuella akter och det skapade otrivsel för boende och för folk som var ute och gick. Grundprincipen hos i stort sett alla var att en inte skulle vara homosexuell. Några få vågade vara öppna och umgicks med andra men de allra flesta gjorde allt för att bli hetero och allt för att försöka vara hetero.

Den nya pesten stavades aids

Skräcken för hiv och aids var under 1980- och 90-talen övermäktig och fanns överallt. Högt som lågt, på alla arbetsplatser och i alla samhällsskikt. Jag jobbade på en bank från 1985 till 1992 och där var skräcken så pass stor att den ena av de två personaltoaletterna blev tillägnad endast mig – eftersom jag var homosexuell. De andra tretton medarbetarna fick använda den andra toaletten. Beslutet togs för att skydda resten av personalen mot aids och det ansågs inte vara kränkande mot mig. Vad som inte ansågs lika viktigt var att jag inte hade hiv och kom aldrig att få det, men gällande toalettuppdelningen var det bäst så för säkerhets skull.

Hela världen hade levt med en sorts framstegsoptimism att alla dödliga sjukdomar var på väg att utrotas. Det gick att framställa vaccin mot allt och cancerforskningen gick framåt. Så plötsligt äntrar aids och hela världen hamnar i kris kring hur mänskligheten skulle överleva, var sjukdomen kom ifrån och vem den kom ifrån. Jag minns att det gjordes några dystopiska uträkningar där forskare menade att år 2020 skulle bara 35 % av världens befolkning finnas kvar. Det blev en väldig stigmatisering just kring att det var homosexuella män, prostituerade och sprutmissbrukare som fick hiv och aids och i början trodde många att det är någonting fel med de här grupperna som gjorde att de fick det.

Med tiden blev även heterosexuella smittade och då blev ju homosexuella män, prostituerade och sprutmissbrukare skuldbelagda och ännu mer trakasserade och lynchade. Uppfattningen var att de som då hade varit i en så kallad “gay-park” och haft sexuella möten spred sen vidare sjukdomen till sina flickvänner eller fruar. Tanken på att homosexuella män var de som spred aids och att det skulle utradera hela mänskligheten gjorde att atmosfären var väldigt hatisk.

Människor med höga positioner, alltså docenter på Sahlgrenska och Karolinska och professorer på universiteten, kunde i debattartiklar i DN, i intervjuer i Aktuellt och Rapport, säga att alla som fått hiv skulle isoleras på öar i skärgården eller tatueras i armhålan. Man kunde behålla sin höga ställning, sin titel, sitt anseende och ändå säga detta i våra tyngsta mediekanaler.

Gå aldrig ensam hem i Bögknackarstaden Göteborg

Det fanns som en oskriven regel inom HBTQI-communityn att inte gå hem själv, oavsett vad. När jag hade varit ute med vänner gick vi alltid först i större grupp till Järntorget för att sen bli uppblandade med massor av människor i rörelse. På så sätt blev det enklare att försvinna in i vimlet av människor om någon förföljde oss. Dagen efter en utekväll brukade vi ringa runt till varandra för att försäkra oss om att alla hade kommit hem.

Göteborg hade ryktet av att vara en ”bögknackarstad” så många kände att de behövde förändra och göra någonting medmänskligt. Det var så HBT-GBG startade som idag, fjorton år senare, är West Pride.

Idag har klubbandet blivit mindre och jag tror att det är tack vare ökad tolerans från samhället och att HBTQI-personer vågar vara mer öppna överallt. Klubbandet var förut en viktig del i att hitta en partner för natten eller för livet. Det synsättet har ändrats och det finns andra digitala tillvägagångssätt att hitta sex- eller livspartners. De tidigare fysiska mötesplatserna är idag mer eller mindre ett minne blott.

Ett dubbelliv värt att uppmärksammas

Jag kom från Iran till Sverige på 1980-talet. Först till Trelleborg via tåg från Östberlin och efter några veckor på flyktingförläggning hamnade jag i Vetlanda. Jag bar på en hemlighet som följde mig vart jag än i världen befann mig, oavsett om det var Iran eller Sverige. Hemligheten var att jag är homosexuell. 

Det var onormalt och tabu, det var allt en man inte skulle vara och framförallt var det ovanligt bland flyktingar att leva öppet homosexuella. Till det var skräcken för hiv och aids så enormt stor och mörklade en hel värld, och det var de homosexuellas fel att den nya pesten hade kommit för att förgöra. 

För att dölja och på något sätt fly min homosexualitet träffade jag en kvinna som skulle bli min första och sista flickvän. Vi var först vänner innan vi blev ett par. Vi bodde kvar ett par år i Vetlanda innan vi flyttade till Göteborg och fick barn. Utåt sett var vårt förhållande, liv och familj “vanligt” och lyckligt och som alla andras. Vad andra inte visste var att jag hade en hemlighet som jag bara hade delat med mig av till min flickvän. Trots att hon fick veta det redan efter ett år tillsammans stannade hon troget vid min sida, var förstående och fördomsfri och lät mig leva mitt dubbelliv. Jag var fortfarande övertygad att det, mina sexuella tankar och längtan, skulle gå över om jag var i ett heterosexuellt förhållande. Att jag skulle läka från sjukdomen, som homosexualitet av vissa fortfarande sågs som. 

Efter åtta år fungerade inte förhållandet och konsekvenserna av dubbellivet var ett faktum. Kort efter separationen träffade jag en man och vi blev ett par. Förhållande tog dock slut efter några år, men jag lärde mig att jag kunde göra nytta för personer som var som mig – homosexuell och utlänning. Via mannen jag hade varit tillsammans med fick jag upp ögonen för föreningar för homosexuella, och på så vis började jag engagera mig mer själv. En förening som jag fastnade för direkt var Homan som jag har varit engagerad i sedan 1995. Så småningom startade jag en områdesverksamhet i Göteborg som idag är huvudkontor för föreningen.  

Vad kommer anhöriga säga?

Homan är en ideell förening för HBTQI-personer med invandrarbakgrund och verkar som en trygg mötesplats dit en kan vända sig för stöd, sällskap och för att dela liknande livsöden. Nyanlända HBTQI-personer som jag möter och hjälper via Homan har det lika svårt idag som när jag själv kom till Sverige för närmare fyrtio år sedan. Många har släkt från hederskulturer och speciellt svårt är det för transpersoner som exempelvis tvingas bära hijab fastän de känner sig som kille eller man. Oftast är det inga problem inom den närmsta familjekretsen utan det är anhöriga, släkt och nära vänner som kan reagera och agera annorlunda.

När jag träffade honom blev jag engagerad i föreningar och träffade de som startade Homan. Innan dess var jag väldigt, väldigt ensam. Jag ville träffa utlänningar som var i samma sits som mig och kunde dela liknande upplevelser och historia, det kunde jag inte med svenskar. Därför blev jag aktiv i Homan för att sedan kunna hjälpa andra.

Många HBTQI-personer som kommer till Sverige blir besvikna för de tror de kan leva öppet i ett annars så utvecklat land. För många är det helt tvärtom och de levde mycket mer öppet i sina hemländer. De är fortfarande väldigt rädda för att leva livet fullt ut, precis som de vill. Att leva som HBTQI-person idag är för många en hemlighet som följer en världen över, oavsett om det är Sverige, Iran eller någon annanstans.

Vadå komma ut? Jag var aldrig inne!  

En fri uppväxt i Majorna, en lesbisk dagisfröken, en gymnasietid där udda var att passa in, en bubbla att leva och frodas i. Få saker var avvikande, en fick vara som en är och det behövde varken förklaras eller ifrågasättas. Kanske var den fria uppväxten grunden till att det var självklart även för mig att inte behöva komma ut, att det är okej att vara gay.  

Den trygga bubblan spricker först i tonåren när jag inser att homofobi och inskränkta människor inte bara var en del av dåtiden men finns även idag i många samhällen i Sverige. Alla blev fortfarande inte lika behandlade och jag fick som tonåring se hur kampen fortfarande fanns där. För många att acceptera sig själv är en lång resa, att bli accepterad av andra är längre.  

Min första flickvän bodde en bit utanför en mellanstor svensk stad. Där var jag inte längre Sally, där blev jag den “lesbiska tjejen” från Göteborg. Jag blev igenkänd för att jag var lesbisk och det var allt som betydde något för dem. Etiketter för mig har alltid skavt, att inte få äga min egen identitet utan att någon annan tar över och lägger en etikett på mig som så eller så har aldrig passat. Ena stunden Sally, nästa stund “lesbisk tjej.” 

Kan jag hålla henne i handen?  

På vissa platser i Göteborg är det inga problem att vara öppet HBTQI men på andra platser är det lika med hat, hot och trakasserier. Nästa chock och ögonöppnare var när glåporden attackerade mig i hemstaden. “Inte bland folk!” kunde någon skrika och blickar med avsmak gjorde det klart för mig att vissa ställen inte är trygga och välkomnande.

En får inte lika mycket blickar eller reaktioner i sällskap av en man som romantiskt sällskap med en kvinna. Det kan märkas i Göteborg också, oftast inte hotfullt men det uppmärksammas. Kan jag hålla henne i handen? Det hade jag aldrig tänkt om jag haft en pojkvän istället för flickvän.

Vad som nästan är vanligare än att få blickar är den ständiga nyfikenheten och sexualiseringen av mig som queer. Både män och kvinnor tar sig frihet och har inga problem att skamlöst fråga mig och min flickvän om de “får vara med”. Att inte få ha sin egen läggning och sexualitet ifred är för vissa inte självklart. Kvinnor i romantiska förhållanden blir förutom sexualiserade även sällan tagna på allvar, som om deras kärlek inte finns och att deras sexualitet är till för underhållning och välbehag för andra. Inte vanligt att folk går fram till ett heterosexuellt par och frågar om att “få vara med”, men för kvinnor i par händer det ofta.

Vart är Göteborgs alla mötesplatser?  

Även fast det för mig sällan är problem med att vara öppet gay och ha ett förhållande med en kvinna finns det brister på mötesplatser för HBTQI-personer i Göteborg. Det som finns idag är viktiga insatser som gör jättestor skillnad, men det behövs MER. För mig som själv är insatt på grund utav att jag levt som queer länge och kommer från Göteborg har därför en viss koll på utbudet och vet vart jag ska leta. En person som är ny i Göteborg eller ny i HBTQI-världen hittar inte lika lätt. Att Göteborg rankas som en av världens bästa HBTQI-destinationer undrar jag och många andra HBTQI-personer vad de snackar om?! Inte finns de tillgängliga i Göteborg i alla fall, vare sig det är på en lugn gata i Majorna eller någon annanstans. 

Från norr till väst med homofobi som packning

Med en vilsen syn och en själ som längtade bort kom jag till Göteborg som tjugoåring. Bort från Umeå, bort från det gamla, bort från mobbarna, hoten och helvetet. Västkusten lockade med något nytt, något annat och framförallt fanns det ingen som kände mig eller visste vem jag var. Friheten med att vara ny i en stad var nästan överväldigande.

Vad som inte förändrades var att homofobin fanns överallt och förföljde mig än vart jag var. Det spelar ingen roll om det är en liten ort, en mindre stad, en större stad eller en stad på tio miljoner – det kommer alltid finnas personer som inte kan eller vill förstå normbrytande personer som står utanför den heterosexuella ramen. Jag som mer eller mindre tvingas ta emot trakasserier dagligen känner att det nästan är lättare att undvika, hålla mig borta eller vara tyst. Det är värre att jag ifrågasätts för mitt utseende eller vilket kön jag har och det tar mycket hårdare än att folk kallar mig för bög. Vardagsmobbningen och glåporden finns överallt.

Det är homofobi bara, rakt av. Folk har bokstavligt försökt slå mig. Många gånger. Det går inte en dag där jag inte får höra någonting.

Deltagare vs. åskådare

Av en slump blev en HBTQI-klubb min första arbetsplats i Göteborg. Även om jag förr eller senare skulle hamnat där var det inget aktivt val att söka jobb på just HBTQI-klubbar. I fyra år var klubben ett andra hem för mig där jag jobbade i garderob och som entrévärd, men med tiden förändrades klientelet. Det som en gång var en trygg plats för HBTQI-personer blev alltmer en plats dit alla gick, lite som för att titta på HBTQI-personer och göra dem till åtlöje. Det blev ett tydligt “vi-och-dom”-beteende som skapade obehaglig stämning. En HBTQI-klubb ska vara för alla men den ska fortfarande rikta sig till den specifika målgruppen.

Istället för att stanna kvar började jag driva egna HBTQI-klubbar på ställen och klubbar där HBTQI-personer annars inte kände sig välkomna. Jag testade att ha HBTQI-klubbar på olika ställen runt Avenyn och i centrala Göteborg vilka blev succéer och det var som att HBTQI-personerna tog över klubben helt och alla hade jättekul. “Vi-och-dom”-känslan var som bortblåst och än fast klubben gästades av heterosexuella personer var de delaktiga i HBTQI-communityn och i att göra klubben, kvällen och natten oförglömlig. Det är det som är skillnaden mellan att vara deltagare och åskådare av en HBTQI-klubb.

Avenyn – mer än en paradgata

För många är Avenyn en plats dit en går för shopping, upplevelse och fest. För mig var Avenyn en oupptäckt och okänd plats men han förstod väldigt tidigt att en inte går dit som HBTQI-person, speciellt inte på kvällstid och på klubb. Om en tänker på Avenyn idag motsvarande hur det var när jag flyttade hit så går alla idag på alla klubbar och ställen oavsett om en är HBTQI eller ej, och HBTQI-personer har blivit bättre på att ta för sig.

Över lag har det blivit sämre i Göteborg med mötesplatser och plattformar för HBTQI-personer och de specifika HBTQI-klubbarna som fanns försvinner. Tanken innan Covid-19 var att öppna en egen HBTQI-klubb men allting ställdes in. Jag skulle tagit över ett ställe i centrala Göteborg och för att köra två helger i månaden med stora HBTQI-event och klubbar. Öppningskvällen var planerad i samband med West Pride 2020 men allt det blev ju inställt. Eftersom pandemin fortfarande håller ett järngrepp om hela världen är det svårt att planera om eller veta när det är möjligt att starta upp klubben eller någon annan HBTQI-klubb i stan.