Den kvinnliga tvåsamhetens frirum

Foto: Victoria Björnholm

English further down--

 

Hanna Markusson Winkvist, institutionen för historiska studier vid Göteborgs Universitet, har tillsammans med, främst Eva Borgström och ett antal redaktörer skrivit boken ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”. Det är en antologi som behandlar hur kvinnor levde tillsammans i första halvan av 1900-talet. Arbetet med boken har pågått i ungefär tre år, och var länge enbart ett sidoprojekt jämte deras respektive karriärer som historiker. De har under dessa år funnit flertalet par som levt monogamt tillsammans i vad som inte kan betecknas som något annat än en kärleksrelation.

 

De kriterier som funnits för vilka relationer som ”made the cut” i antologin har bland annat varit exklusivitet. Relationen skulle i en viss mån vara monogam, vilket man även fann att de flesta relationer var. Den skulle även ha en tydlig början och ett tydligt slut, samt vara över en längre tid.

 

Markusson Winkvist inleder föreläsningen med att berätta om kanske den mest kända historiska samkönade relationen i Sverige, nämligen den mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. De träffades och lärde känna varandra genom författarskapet, då det var bådas profession.. De var båda engagerade i den begynnande kvinnorörelsen. Just kvinnorörelsen var en av de stora anledningar till att den här typen av relationen fanns och kunde verka i det öppna. Det var accepterat men inget man talade särskilt mycket om.

 

Sedan följer resterande tjugo minuter av övriga exempel på kvinnor som levde tillsammans i en kärleksrelation, även om den utåt talat inte benämndes på det sättet. Vi får känna Beth Hennings som levde tillsammans med Gina Leffler, Viktoria Hejkel som hade en relation med den finska Vera Hjelt medan hon samtidigt var gift med en man. Det var alltså både svartsjuka och kärlek i dessa relationer. Man använde inte klassiska begrepp som homosexualitet eller lesbiskhet, begreppen var helt enkelt inte etablerade på den tiden. Skribenterna och redaktörerna till antologin har även valt att inte ha med dessa begrepp i boken, för att just vara sin samtid trogen.

 

English: 

Hanna Markusson Winkvist from the institution for historical studies at Gothenburg University has, along with mostly Eva Borgström and a number of other editors written the book “Den kvinnliga tvåsamhetens frirum” (“The female twosome sancuary”) It’s an anthology that treats how women lived together in the first half of the 20th century. The work on the book has gone on for about three years, and for a long time it was only a side project. During these years they have discovered several couples who lived together monogamously in what can not be described in any other way but as a romantic relationship.

 

The criteria that’s been set for what type of relationship made the cut in the anthology has, amongst other things been exclusivity. The relationship should to some extent be monogamous, which most of them were. It should also have a clear beginning and end and span over a longer period of time.

 

Markusson Winkvist starts off the lecture with telling us about the arguably most famous historical same sex couple in Sweden, the one between Selma Lagerlöf and Sophie Elkan. They met and got to know each other through their shared profession as authors. They were both involved in the incipient women’s movement. The women’s movement were one of the big reasons that their relationship could be what it was and exist in the open. It was somewhat accepted but not talked about.

 

The next twenty minutes of the lecture gave us more examples of women who shared their lives with each other in romantic relationships, even if history hasn’t told us that that’s what they were. We get to know Beth Hennings who lived with Gina Leffler, Viktoria Hejkel who had arelationship with finnish Vera Hjelt whilst being married to a man.

 

Terms like homosexuality or lesbianism weren’t established back then and are therefore not used in the book.

 

Text: Amanda Karlsson

 

Transgender rights in the Swedish asylum process

Foto: Jessie Chen

Transpersoner flyr till Sverige eftersom de hört att Sverige kommit långt inom transrättigheter. Men väl här är det inte alltid så bra som det låtit.

Under RFSL Newcomers Asylforum höll transaktivisten Suma Abdelsamie en föreläsning om transrättigheter i den svenska asylprocessen. Som exempel på bristande transrättigheter i processen kan nämnas att den vård som personer utan uppehållstillstånd har rätt till inte inkluderar de hormoner som en transperson är i behov av.

Många känner sig också osäkra när de hamnar på asylboenden. Sällan har personalen kompetens för att bemöta en transperson, och många gånger är transpersoner extra utsatta på boendet. Exempelvis berättas om ett tillfälle där en person blev misshandlad på boendet. Offret fick flytta, men förövaren fick stanna kvar på samma boende.

Föreläsningen ger en inblick i hur prövande asylprocessen kan vara för transpersoner – vilket är ett perspektiv som inte ges särskilt stort utrymme i mediebevakningen kring asylpolitiken.

English:

Trans people flee to Sweden because they’ve heard that Sweden has come a long way with trans rights. But when they get here it’s not always as good as they had been led to believe.

During RFSL Newcomers Asylforum trans activist Suma Abdelsamie held a lecture about trans rights in the swedish asylum seeking process. An example of the lack of trans rights in the asylum process is that the healthcare that people without a residence permit  are entitled to does not include the hormones that a trans person needs.

Another thing is that a lot of people feel unsafe when they end up at asylum residences. The staff there often lack the competence to treat a trans person well, and more often than not transgender people are exposed to danger at the residence. She tells a story about a time where a person was abused and beaten at the residence. The victim had to move away from there, but the offender was allowed to stay.

The lecture provides insight into how difficult the asylum seeking process is for trans people - a perspective that’s not given a lot of space in the media discussions surrounding our asylum politics.

Text: Jennifer Ek Peter

 

 

Samtyckeskultur

Foto: Jessie Chen

Vad är nästa steg efter en samtyckeslag? Fatta! arrangerade på torsdagen en workshop om hur det skapas en samtyckeskultur.

Vad har en kopp kaffe med samtycke att göra? En hel del, ska det visa sig. För även om en inte direkt kopplar kaffe till samtycke finns det en del beröringspunkter. Hur visar en till exempel om en inte vill ha en kopp kaffe? Genom att betrakta och tänka hur en själv gör, kan en fundera över hur samtycke fungerar i verkligheten.

När Fatta! på torsdagen arrangerade en workshop på ämnet samtycke är just kaffe och  andra vardagliga hinder för ömsesidighet i centrum. Under workshopen får en utmana sina idéer och föreställningar kring relationer, makt och kommunikation och en får lära sig enkla verktyg för att öva på samtycke och ömsesidighet i vardagen.

English:

What’s the next step after a consent law? Fatta! organised a workshop about how to build a consent culture.

What does a cup of coffee have to do with consent? A whole lot, apparently. Because even if coffee is not directly tied to consent there are a couple of similarities. How do you, for example, show that you do not want a cup of coffee? By observing and thinking about how you yourself act, you can think about how consent works in reality.

When Fatta! organised a workshop on the subject of consent, coffee and other day-to-day and other barriers for mutuality in focus. During the workshop, you get to challenge your ideas and premonitions about relationships, power and communication and you get to learn simple tools to practice consent and mutuality in every day life.

Text: Jennifer Ek Peter

 

Queers read this

Foto: Sally Alm

English further down--

 

Hörsalen på Stadsbiblioteket är fullsatt. De fyra skådespelarna får rungande applåder efter sin dramatiserade uppläsning av Queer Nation-manifestet. Texten läses på svenska, med den engelska texten i bakgrunden på storbildsskärm. Skådespelarna, iförda Silence=Death-tröjor, är i början av föreställningen utspridda i publiken.

 

De fyra skådespelarna turas om att läsa upp manifestets olika berättelser som om de vore deras egna. På sätt och vis är det deras egna, våra egna: ekon av berättelser som återupprepar sig. Men samtidigt är det helt andra berättelser än de som queera i Sverige upplever i dag: det är berättelser från ett New York under AIDS-epidemin, i en tid av växande homofobi då våld mot queera ökade och då samkönat sex fortfarande var olagligt i många stater.

 

De håller om varandra, ömt. De tilltalar ömsom varandra, ömsom publiken, skriker ut sin frustration och skrattar bittert. Syskonskapet känns hela vägen in när de sitter tätt intill varandra på scenen. De berättar om sorg och uppmuntrar till ilska och kamp.

 

“Känn lite ilska. Om ilska inte ger dig styrka, försök med rädsla. Om det inte fungerar, pröva panik. SKRIK UT DET!”

 

English:

 

The room at the city library is super crowded. The four actors get resounding applause after ter dramatic reading of the Queer Nation manifesto. The text is read in swedish with the english text in the background on a big screen. The actors, dressed in Silence=Death-shirts, are at first spread out in the audience.

 

They take turns to read the manifesto’s different stories as if they were their own. In a way they are their own stories, our own stories, echoes of stories that repeat themselves. But at the same time they are completely different stories than those queer people in sweden experience today: they are stories from New York during the AIDS-epidemic. In a time of growing homophobia where violence against queer people was on the rise and when sex between same sex people was still illegal in many states.

 

They hold each other, gently. They speak alternately to each other, alternately to the audience, yell out their frustration and laugh bitterly. They tell us about sorrow and encourage anger and political struggle.

 

“Feel some anger. If anger does not strengthen you, try fear. If that does not work, try panic. YELL IT OUT!”

 

Text: Freja Lindstedt

 

Sussie och Lena är kära i varandra - en föreläsning om gaypop

Foto: Jennie Lindén

English further down--
 

Undrar Du vilken låtlista Du skall sätta samman för ”hygge”-kvällen med kärasten eller polarna? Ingen fara, Finn Hellman gav en historisk tillbakablick på Sveriges låtskatt med HBTQ-vinkling fram till 1980. Många av de artister som syns i listan nedan är kanske bekanta för Dig, men kanske hittar Du något nytt;

 

1. 1968; 2 sånger ges ut komponerade av Johnny Bode. Allt han gjorde var kanske inte varken rumsrent eller politiskt korrekt ens med dagens standard, men han insåg att samkönade inte hade någon musik som riktade sig till dem och han beslöt därför att skriva; ”Vi är inte som andra vi” och ”Följ mig till min dröm-ö”. Är Du nyfiken? Fram till 3 oktober i år kan Du se dokumentären om Johnny Bode på SVT-play.

2. 1971 Kommer Stefan Demert med sången ”Bertil och Sven” inspirerade av 2 katter, som i sången beskrivs som 2 människor. I texten står det: ”Bertil och Sven är inte som andra för Bertil och Sven de älskar varandra”. I texten blir omgivningen upprörd efter att de har spionerat genom brevlådan.

3. 1972 skriver Anders F. Rönnblom ”Camillas sång” där kärleken mellan Camilla och Ann beskrivs. Låten inspirerade Annika Bengtsson till hennes debutroman ”Och natten är lång och svår”.

4. 1974 kom Tom Zacharias med låten ”Gay club”. Toms musik kan bäst beskrivas som könsrock, där han har gott(?) sällskap av Eddie Meduza. Kanske inget för er med känsliga öron. Tillhör Du dem smyg över denna låten till nästa.

5. 1978 Jan Hammarlund kommer med ”Sexualpolitiskt snack”, som var ett svar på ett uttalande från Frank Baude, KPML(r).

6. 1978 Magnus Uggla sjunger ”Åh han kysste mig” en cover på ”and he kissed me”, från 1963.

7. 1979 Factory sjunger om ”Sussie och Lena är kära i varann”. Där kärleken möter sådant motstånd från omgivningen att de separerar, tyvärr.

8. 1979 uppträder Jan Hammarlund i Stockholm Gay radio med ”Ville” Låten är skriven då det fortfarande var 18-års ålders gräns för sexuell myndighetsålder, som det så vackert heter på Wikipedia.

9. 1980 StrixQ bildades från början efter Magnus Ugglas turné 1977 och får en hit med Boyss. Denna blir filmmusik till Ingemar Bergmans film om Fårö.

 

Nu Du, har Du en låtlista som heter duga och håller för att lyssna på när andan faller på. I slutet av sitt föredrag sa Finn att en stor låtskatt fortfarande finns att upptäcka inom den lesbiskt feministiska musiken, men att där verkar väldigt lite vara inspelat eller ens utgivet. Han nämnde speciellt:

Häxfeber, Kvinnoväsen. Andra förslag? Kanske vill Du diskutera dem eller några av låtarna ovan med Finn? Gå då till Crippas café imorgon 16 augusti klockan 19 när Finn håller i en musik-Quizz.

 

English:

 

What kind of playlist should you put together for a cozy night with your loved ones? No worries, Finn Hellman provided a historical flashback to Swedens musical treasures with LGBT themes up until 1980. A lot of the artists from the list below might be familiar to you, but you may also find something new.

 

1 . 1968; 2 songs composed by Johnny Bode are released. Everything he did might not have been clean or politically correct by todays standards, but he realised that same sex couples had no music about them and so he wrote “Vi är inte som andra vi” and “Följ mig till min dröm-ö”. Curious? Until the 3rd of october a documentary about Johnny Bode is available for watch on SVT-play.

2.  1971; Stefan Demert releases the song “Bertil and Sven” inspired by two cats wo in the song are described as humans.

3. 1972; Anders F Rönnblom writes “Camillas sång” where the love between Camilla and Ann is described. The song inspired Annika Bengtsson to write her debut novel “Och natten är lång och svår”

4. 1974; Tom Zacarias releases the song “Gay club”. Tom’s music can best be described as sexrock, like Eddie Meduza. Maybe not something for someone with sensitive ears.

5. 1978; Jan Hammarlund releases “Sexualpolitiskt snack”, which was a response to a statement made by Frank Baude from KPML(r)

6. 1978; Magnus Uggla sings “Åh han kysste mig” a cover of “And he kissed me” from 1963.

7. 1979; Factory sings about “Sussie och Lena är kära i varann”. Where love meets such resistance from the surroundings that they unfortunately separate.

 

8. 1979; Jan Hammarlund performs in Stockholm Gay Radio with “Ville”. The song is written when the age of sexual maturity was still 18 years old.

9. 1980; StixQ are formed after Magnus Uggla’s tour in 1977 and they get a hit with Boyss. The song served as filmmusic to Ingmar Bergman’s film about Fårö.

 

Now you have a playlist to listen to whenever you feel like it. In the end of the lectura, Finn said that a treasure of music is still to be discovered within the lesbian feminist music. He mentioned Häxfeber and Kvinnoväsen

 

Nu Du, har Du en låtlista som heter duga och håller för att lyssna på när andan faller på. I slutet av sitt föredrag sa Finn att en stor låtskatt fortfarande finns att upptäcka inom den lesbiskt feministiska musiken. Han nämnde speciellt:

Häxfeber, Kvinnoväsen. If you want to talk to Finn about it he hosts a music-quiz at Crippas cafe on he 16th at 7pm.

Text: Irene Buro

Ivan Coyote - kanadensisk storytelling

Foto: Hampus Haara

English further down--

Det fantastiskt speciella med Kulturfestivaler, som Westpride/Kulturkalaset är att en finner kultur, som en annars kanske aldrig skulle få uppleva. Ja, erkänner jag visste inte något om Ivan Coyote innan kvällen den 16 augusti 2018, men det var en bekantskap, som kommer att bli lång. I alla fall om jag får bestämma.

 

Ivans målande språk gör att en liksom ser framför sig hur Ivan sitter I soffan och tittar på det engelska kungabröllopet mellan Charles och Diana. Kommentatorn säger att ”alla flickor i hela världen vill vara Diana” och Ivan inser att det vill han absolut inte. Han ville heller inte göra det som de flesta flickor ville göra och det lämnade honom med en känsla av att vara ensam i världen om att vara sådan. Nu fäller Ivan inga tårar över detta och genom sina berättelser står det klart att han är och har varit omgiven av en stor och stöttande familj.

De bilder, som Ivan målar är som en kavalkad av farmödrar med stickade sjalar om axlarna. De ger handfasta råd och kärv hjälp på vägen. Där finns alla dessa vackra unga, starka, viljestarka kvinnor med sina långa hårmanar, som Ivan förälskat minns. Det är Donna och Therese, som spelade hockey precis som Ivan. Där är Caroline, som spelade Lou Reeds ”take a walk on the wild side”. Där är kärva händer, mjuka kinder och tighta jeans.

Ivans farmor är nu 91 år gammal och har på ålderns höst blivit mindre kärv och mer kramig. När Ivan besökte henne en vinterdag, i hennes rum på sjukhuset, utbrast denna gamla dam hur vacker hennes pojke var. Nej, det lät mycket bättre när Ivan berättade det. En kunde nästan höra hur Ivans röst var fylld av kärlek och respekt för denna gamla dam.

Ivan berättade också att hans dröm om sin egen ålderdom var en stor familjemiddag, där släktingarna i slutet av middagen ber Ivan att han skall berätta en berättelse och då kommer han att göra det.

Ivan Coyote är en kanadensisk författare med 11 utgivna böcker, har spelat in 4 kort filmer, undervisar, uppträder, ja listan kan nog göras ganska lång. Du kan hitta honom på nätet, twitter, facebook, instagram, v/blogg och förmodligen fler sociala medier än vad denna skribent kan räkna upp. Själv skall jag börja med böckerna och kanske lite youtube. För oturligt nog tillhör jag inte Ivans familj, så några kvällssagor efter middagen med Ivan lär det inte bli.

English:

What’s so special about culture festivals, like EuroPride/Kulturkalaset is that one finds culture that one might never have otherwise had the opportunity to experience. Yes, I admit that I knew nothing of Ivan Coyote before the night of the 16th of august, but it became an acquaintance that will be long if I have anything to say about it.  

The colourful language paints a picture of Ivan sitting on a couch watching the royal wedding between Charles and Diana. The commentator says that “every little girl in the entire world wants to be Diana” and Ivan realised that he very much did not. He didn’t want to do what most girls wanted to do and this left him with a feeling of being alone in the world. These days, Ivan doesn’t shed any tears over this and through his stories it’s apparent that he is and has been surrounded by a large and supportive family.

The pictures that Ivan paints is like a procession of grandmothers with knitted scarves around their shoulders. They give solid advice and sturdy help on the way. There are all of these beautiful, young, fierce, strong-willed women with their long manes of hair that Ivan remembers fondly. There is Donna and Therese who played hockey, just like Ivan. There is Caroline, who played Lou Reeds “Walk on the wild side”. There is calloused hands, soft cheeks and tight jeans.

Ivan’s grandmother is 91 years old now and has with her old age become less harsh and wants more hugs. When Ivan visited her one winter day in her room at the hospital, the old woman burst out rambling about how beautiful her little boy was. It sounded much better when Ivan told it. One could almost hear how Ivan’s voice was filled with love and respect for the old lady.

Ivan also said that his dream about his own old age is a big family dinner where the relatives at the end of the dinner asks Ivan to tell them a story and he will.

Ivan Coyote is a canadian author with 11 published books, he’s made 4 short films, he teaches, performs, yes the list is pretty long. You can find him online, twitter, facebook, instagram, blog and other social medias that I don’t know. Personally i’m going to start with the books and maybe some youtube. Because unluckily enough, I don’t belong to Ivan’s family, so no night time stories with him after dinner for me.

Text: Irene Buro

De ensamkommande barnen

English further down--

 

Den som var på Stadsmuseet under onsdagseftermiddagen 15 augusti kunde lyssna till ett föredrag av Sadaf Modiri där hon berättade om ensamkommande flyktingbarn. Sadaf Modiri arbetar som barnsekreterare i stadsdelen Angered här i Göteborg. Hon är utbildad socionom och har tidigare arbetat som skolkurator. Det står helt klart att för Sadaf är barnperspektivet centralt.

Det har förmodligen inte undgått någon att det under 2015 var en stor ström av flyktingar, som färdades genom Europa och en del av dessa kom ända hit till oss i Sverige. Tittar man närmre på de som kom så var en inte oväsentlig del barn/ungdomar under 18 år och en del av dessa kom utan att vara i sällskap med någon av sina föräldrar. När åkte Du för första gången ensam utan någon av Dina föräldrar? Kanske till en större stad? Kanske med buss, spårvagn eller tåg? Men förmodligen inte med flyktingsmugglare, på taket av en lastbil, i en gummibåt eller i lastutrymmet av en lastbil. Det är svårt att föreställa sig hur det kan vara utan tillgång till en toalett, till rent vatten eller till säker transport, varken för egen del eller när en är den förälder eller syskon som stannade kvar i hemlandet. Håll kvar den tanken.

Sadaf inleder med att säga att det är svårt att få en korrekt bild av flyktingsituationen om en inte sätter det i ett historiskt perspektiv, funderar på hur samhällsstrukturer påverkar och den inverkan EU har på det politiska skeendet i EU och utanför. Eller som Sadaf skriver på en av sina bilder ”För att förstå vart vi hamnat, så måste vi förstå vägen dit”.

Den brännande frågan är hur är situationen för de ensamkommande barnen? Hur kan de få en bra hantering i bedömningen av om de skall få permanent uppehållstillstånd eller inte? Här pratar Sadaf en del om den förskjutning av ansvar som skett i och med att ansvaret för att utföra åldersbedömning lagts på tandläkare/läkare. 

För barnet/ungdomen blir det ytterligt svårt att förstå vad som kommer att krävas av dem i den process de utsätts för under prövningen för uppehållstillstånd. Kommer de att bli trodda? Vilken typ av information är avgörande? Kanske vågar en inte berätta om att en känner tillhörighet till HBTQ. Hur medveten kan en krävas vara på det som bubblar inom en när en kanske levt i ett samhälle där det är förenat med livsfara att tillhöra ex HBTQ? Hur kan en förvänta sig att ett barn/ungdom skall våga berätta om sina innersta känslor för en främling i form av en handläggare på migrationsverket? Hur får en med sig viktiga dokument från en krigszon? Och om Du fått det, tänk om inte myndigheterna tror dem? Så är det till exempel för de som har med sig Somaliska pass.

I de fall där en ensamkommande ungdom inte får stanna så flyttas personen från boende (familjehem/HVB) till migrationsverkets förvar utan att de har någon aning om när de skall utvisas. Verkligen en oviss tillvaro, som slänger ut ungdomen i ett limbo. Där oro och ångest leder till droger och kriminalitet.

Shadaf avslutar med en önskan om att alla barn som är placerade vare sig ensamkommande eller de som Sadaf refererar till som “traditionella” skulle få samma behandling. Där de sk traditionella ges tid till ett bra avslut, tex avvakta skolavslutning, etc. Där flyttas de ensamkommande barnen inom några dagar efter ett beslut oavsett om de snart skall sluta skolan eller liknande.

Vill Du engagera Dig? Sadaf tipsar om AGAPE och Röda korset.

 

English:

If you were at Stadsmuseet this wednesday afternoon you could listen to a lecture by Sadaf Modiri where she spoke about unaccompanied migrant children. Modiri is an educated social service worker and for her, the child perspective is central.

In 2015 there was a big stream of migrants traveling through Europe and some of them came all the way to us here in Sweden. If you look closer at who actually came here, an essential part of them were children and young people under 18 years of age and some of these kids came alone, without parents.

When was the first time You traveled alone without Your parents? Maybe to a bigger city? With bus, tram or train? Probably not with migrant smugglers, on the roof or in the back of a truck or in a rubber boat. It’s difficult to imagine what it might be like without a toilet, access to clean water or safe transport. Stay with that thought.

Sadaf starts off by saying that it’s hard to get a correct image of the migrant situation without putting it in a historical perspective, think about how societal structures affect and the impact that the EU have on the political course of events in the European Union and outside of it. Or as Sadaf writes on one of her pictures “To understand where we are, we must understand the road there.”

The burning question here is: what is the situation like for the unaccompanied children? How could they get treated well in the assessment of if they get permanent residence or not? Here Sadaf talks talks about the shift of responsibility that’s happened when the responsibility of age assessment has been put on dentists and doctors. 

For the child it’s incredible difficult to understand what is demanded of them in the process they’re submitted to during the assessment for residence. Will they be believed? What kind of information is cruical. Maybe you don’t dare talk about your identity as LGBTQ. How can you expect that a child/youn person would dare talk about their most private emotions with a stranger in the shape of a managing director at the migration board.How would you be able to bring important documents from a war zone? And if you did manage that, what if the government won’t believe them. That’s the case for those with Somalian passports.

In the cases where an unaccompanied youth is not allowed to stay they’re moved from their accomodation to the migrations boards custody without any clue of when they’ll be deported. Really an unsafe environment that throws the youth into a limbo. Where worry and anxiety leads to drugs and criminality.

Do you want to get involved? Sadaf reccomends AGAPE and the Red Cross.

 

Text: Irene Buro