Hur är livet i Sverige efter att nyligen ha flytt hit?

Fyra personer sitter på stolar framför ett publikhav.
Foto: Noel Andersson

Många åskådare kom för att ta del av programpunkten "Hur är livet i Sverige efter att nyligen ha flytt hit?", som tog plats på Trappscenen i Göteborgs Stadsbibliotek. Åskådarna välkomnades både av en representant från Stadsbiblioteket och en av West Prides egna volontärer. West Prides ordförande Tasso Stafilidis höll i punkten, även på plats var Nima som nu har bott i Sverige i 18 månader, Edwin som har varit i Sverige ett år samt Ardeshir Bibakabadi från organisationen HOMAN.
Programpunkten började med att Nima och Edwin fick tala om sina bakgrunder och sina flykter från Iran respektive Kenya. De hemska och sorgliga erfarenheterna som de båda har gått igenom gav en kraftfull bild av hur verkligheten faktiskt är idag för många hbtq-personer världen över. Ardeshir talade om sitt arbete inom organisationen HOMAN som är till för att stötta invandrare som är hbtq personer i Göteborg, och som även hjälper till att kartlägga dessa personers asylärenden. På grund av detta arbete har Ardeshir mycket erfarenhet av de typer av bakgrunder och svårigheter som många asylsökande hbtq-personer har fått gå igenom. 
Det var en intresseväckande programpunkt som betonade hur viktigt det är att få ta del av andra berättelser än de en är van vid, samt framhävde att det finns mycket kvar att göra i världen förrän alla kan leva fria.

Text: Jennifer Nilsson
Foto: Noel Andersson
 

Gaykärlek är förbjudet i Nigeria

Närbild på person som sitter i blå skjorta med headset på sig framför en vit bakgrund.
Foto: Jacob Berging

Litterär salong: Att gå med sina skuggor

En stor regnbågsflagga är upphängd på stadsbiblioteket och framför den sitter Lars Gårdfeldt och Jude Dibia med korslagda ben. De talar om Judes bok "Att gå med sina skuggor" och om hur det är att leva som homosexuell i Nigeria. År 2005 då boken publicerades fanns det ingen litteratur från Nigeria om hbtq.

- If there´s a story you want to read but no one have written it yet, you have to write it, säger Jude och ler mot publiken.

Jude ombeds att berätta om situationen i Nigeria och talar då om hur situationen för hbtq-personer försvårades år 2014 på grund av en lagförändring. Jude som var öppet homosexuell och dessutom skrivit en bok om hbtq blev en måltavla. Den nigeriska regeringen menar att det inte finns några homosexuella där och osynliggör på så sätt gruppen helt.

- They always want to sweep the gay issue under the carpet or don't prioritize it at all, berättar Jude.

Jude fortsätter med att berätta om bokens innehåll. Huvudrollsinnehavaren Adrian lever ett konventionellt liv och är gift med en av motsatt kön. Det kommer sedan fram att han är homosexuell, och han får svårt att acceptera den han är. Jude berättar att mycket av historien kommer från egna och vänners erfarenheter av att leva som gay i Nigeria.

- It wasn´t me being innovative when writing the story, this was things happening around me, säger Jude.

Jude berättar vidare om situationen i Nigeria. När det kom ut i tidningen att någon misstänktes vara homosexuell kunde människor ta sig in i deras hus och förödmjuka dem genom att bland annat tvinga homosexuella par att ha sex publikt.

- Sometimes you just slept with one eye open because you have no idea what is going to happen, säger Jude.

Homosexuella i Nigeria lever med varandra som par men är inte öppna med det. Jude berättar vidare att det finns plattformar för hbtq-personer, men att det innebär enorma risker att befinna sig där. Han vänder sig mot publiken.

- It's something that has to change.

Text: Linnéa Ryrvik
Foto: Jacob Berging

 

Maxida Märak i Regnbågsparken

En person står på scen med en mikrofon. Personen har på sig en svart bomberjacka och ärmarna på en jeansskjorta sticker fram. Blicken är fäst utöver publiken.
Foto: Daniel Castro

Maxida Märak. Musikern, producenten, skribenten, skådespelaren och aktivisten med ursprung i Sápmi och rötterna i Jokkmokk. Hon har sommarpratat i P1, medverkat i tv-serien Midnattssol och drivit kamp mot Gállok som gruvort. Och nu har hon kommit till West Pride.

Vi är många som har samlats framför stora scenen i Regnbågsparken när Maxida kliver på scen. Med sig har hon Lotta Fahlén, mer känd som Loljud, på keyboard och stämmor.

Hip hop blandas med jojk och elektroniska beats. Texterna är starka och budskapen tydliga. Andas. Kom. Dansa hur du vill. Och Maxida dansar som hon vill, hon rör sig med attityd och har en scennärvaro som får en att känna sig sedd trots mängden av publik.

- Kärlek är en sån där grej. Det finns inget som är värre, inget som är bättre, säger hon innan hon börjar sjunga ‘Nu blåser det på månen’. En förhållandevis lugn sång i jämförelse med hennes rappare låtar. Plötsligt känns allt väldigt känslosamt, och det är oundvikligt att inte inse Maxidas enorma röstkapacitet, särskilt under jojken.

Mellan låtarna hinner hon prata om att pridefestivalen är som ett bröllop där inga sura får vara med och där alla är som en enda stor familj, om Sápmi och om att vara aktivist.

- Det är en mänsklig rättighet att vara aktivist, och skydda de som inte kan vara det.

Inför ‘Fuck girls’, en låt hon skrev för sin vän Saga Beckers film Fuckgirls, kommer ingen mindre än Saga upp på scen. Under större delen av låten står Maxida vänd mot Saga medan hon jojkar. Det är starkt och effektfullt. Det är jojk och elektroniska beats när det är som bäst.

Spelningen avslutas med ‘Eller hur’ och plötsligt har Maxida klivit av scen medan publiken står kvar och ber om en till låt. Jag går motvilligt därifrån, stärkt. För en kan ju inte annat än älska Maxida Märkak, eller hur?

Text: Sun Nordberg
Foto: Daniel Castro

 

Säkra länder - för vem?

Tre personer syns på bilden. En har mörkt hår, vit tshirt och glasögon, en har mörkblå tshirt och glasögon och den tredje har en långärmad randig tröja.
Foto: Jennifer Ek Peter

”Ett lotteri”. Så beskrivs asylprocessen för hbtq-flyktingar av Stig-Åke Petersson, flyktinghandläggare på RFSL. Två personer med liknande förutsättningar kan få helt olika besked beroende på var i landet en befinner sig.
– I Göteborg kan det bli bifall och i Stockholm avslag, säger Petersson.

I EU diskuteras möjligheten att införa en gemensam lista över så kallade ”säkrare länder”. Detta skulle innebära att asylsökande från länder på listan snabbare skulle kunna få avslag och skickas tillbaka. 
– Det hade påverkat negativt, säger Stig-Åke Petersson på en paneldiskussion som arrangerats av RFSL.

Han varnar för att en lista med säkrare länder skulle hota den individuella prövning som alltid präglat svensk migrationspolitik. En sådan lista skulle också vara generell, och inte kunna se de olika skyddsbehov som behövs för olika individer – som exempelvis hbtq-flyktingar.

Dessutom finns det problem i det svenska mottagandet redan i dag. En hbtq-person som kommer till Sverige behöver advokater som specialiserat sig på frågor gällande hbtq. Men då krävs det att hen har namn på en advokat och dennes advokatbyrå för att kunna få välja själv. Hjälp som går att få genom RFSL, men som en person i asylprocessen inte alltid får reda på.

Magnus Kolsjö, vice förbundsordförande för RFSL, berättar om en person han träffade på en Newcomers-träff i Stockholm.
– Han stod ensam i lokalen, så jag gick fram till honom för att se hur det var. Då såg jag att han stod och grät. Han hade aldrig sett andra personer som sig själv, han hade aldrig varit på en plats där han hade känt sig säker förut.

Text: Niclas Jonasson
Foto: Jennifer Ek Peters

 

Samtal om neo-fittor

Bild på en person med en grå kofta och långa blonda flätor.
Foto: Jennifer Ek Peter

Xenia Klein pratar entusiastiskt om neofittan, eller "ny-fittan". Den som blivit formad eller omformad med hjälp av kirurgi. 
– Det saknas kunskap om fittan och vaginan. Det forskas inte tillräckligt, säger hon.

– Neovaginan är som ett hål i örat. 
När Xenia Klein föreläser är hon noga med att publiken ska förstå vad hon pratar om. Som när hon liknar formandet av en vagina med att ta hål i örat. Ingen vävnad plockas bort från området, den pressas bara undan. Sedan väntar en lång tid av dialation, eller stavträning.
– När en tar hål i örat dröjer det kanske ett år innan en kan plocka ut ringen under en längre period utan att hålet läker igen. Samma sak gäller efter vaginoplastik.

Hon berättar hur stavar av till exempel plast används för att säkerställa att neovaginan inte läker ihop. Till en början används den två till tre gånger om dagen, mellan 30 minuter och en timme åt gången, för att sedan trappas ner ju längre tid som går.

Fortfarande saknas mycket kunskap, många områden är fortfarande outforskade. Det saknas tillräcklig forskning om bakterier, klitoris, sexuell njutning och stavträning, tycker Klein. Dessutom vill hon se mer fokus på livskvalitet efter operationen.
– Läkarna har sällan samtal med patienten. De fokuserar på frågor som ”hur djup är den?” och ”hur bred är den?” och sällan på hur livskvaliteten ser ut, säger hon.

FAKTARUTA
Tre viktiga begrepp
1. Neo-fitta: En fitta som formats eller omformats med hjälp av kirurgi. Detta gäller inte bara transpersoner utan även ciskvinnor som på olika sätt skadat fittan till exempel, genom cancer, olyckor eller yttre våld ifrån andra.
2. Stavträning eller dialation: Upprätthållande eller töjande av vaginan för att den inte ska läka ihop och för att öka djupet.
3. Vagino- eller volvoplastik: Kirurgiskt formande eller omformande av fittan.

Text: Niclas Jonasson
Foto: Jennifer Ek Peter

 

 

Kjellsson med band i Regnbågsparken onsdag 7/6

Bild på person med gitarr som sjunger i en mikrofon på en scen. I bakgrunden syns West Prides banner.
Foto: Daniel Castro

Å ena sidan innebär en heldags regn att publiksiffran för en utomhusspelning minskar gentemot vad den hade kunnat vara. Å andra sidan betyder det att de som infinner sig har gjort det högst medvetna valet att vara där i regnet att istället för inomhus i värmen. Därmed går det knappast att klaga på dålig stämning när Christina Kjellsson med band spelar på Stora scenen i Regnbågsparken. Naturligtvis hjälper det också att Kjellsson själv är bekväm och underhållande där uppe. Det blir till och med nästan lite mysigt och folk sjunger med redan på Finland som är första låten.

Mellan låtarna delar hon med sig av lite allmänna tankar, musikervisdom och regngrubbel. Exempelvis handlar att vara basist inte bara om tonen en tar, utan även tonen en lämnar. En behöver egentligen aldrig soundchecka för om ljudteknikern är bra är allt redan löst och är ljudteknikern dålig kommer det ändå inte bli det (ikväll är ljudteknikern bra). Om en har två skraplotter, en med en vinst på 300 000 kronor och en med en röd bil som vinst och en sedan tappar bort 300 000 kronors-lotten, bör en vara ledsen för förlusten eller glad för bilen?

Kjellsson säger att hon föredrar att inte framstå som alltför politisk när hon spelar men kör ändå Ingenting för oss, om dem som inte får vara med i ambitiösa visioner, och nya låten Spårvagn där hon tar med publiken på resa på spårvagn 11 på rad. Det funkar bra och hon fortsätter med det lite riviga och kör "Vart kommer alla vackra människor ifrån" som sista låt. Dock får hon komma tillbaks och avsluta på en mer melankolisk ton med Västra Gatan. Det kanske passar bäst så i regnet.

Text: Elsa Bornhöft
Foto: Daniel Castro

 

Open hearing med Göteborgs hbtq-råd

Fem personer på en scen. Tre av dem sitter på stolar i mitten. Fem personers bakhuvuden syns i förgrunden framför scenen.
Foto: Victoria Björnholm

Göteborgs stads hbtq-råd bjuder in till open hearing!

Göteborgs Stad bjöd in till öppet möte om stadens första, och faktiskt
Sveriges första, hbtq-plan. Mötet hölls på Stadsbibliotekets trappscen och
publiken fyllde hela trappan såväl som golvet framför. Presenterade planen
gjorde Anna-Karin Jansson och mötet hölls av Tasso Stafilidis.

Det gick till så att Anna-Karin Jansson gick igenom planens delar och olika paneler
bestående av politiker och tjänstepersoner, och berättade om hur de arbetar med
planen  samt svarade på frågor ställda av Tasso såväl som av publiken.

De delar av planen som diskuterades var: Utsatthet och diskriminering,
föreningsliv, mötesplatser och HR/kompetens.

Text: Janina Andersson Stridh
Foto: Victoria Björnholm