Cameron Jai i Regnbågsparken

Cameron Jai på scen med instrument och en vit back-drop med texten "West Pride" i regnbågsfärger på i bakgrunden.
Foto: Daniel Castro

År 2016 var Cameron Jai med i Idol och i år utsågs han till årets transperson. Mjuka toner blandas med slående rapp i låtar där kärlek hyllas. Människor i publiken kramar varandra och skyddar sig från regnet med regnbågsflaggor. När rappen ökar i tempo och basen slår hårdare börjar klungor i publiken dansa och hoppa. Ett barn tas upp ur barnvagnen och blir danspartner och detsamma med en hund i regnbågsfärgad skarf som tas upp från marken. Regnbågen reflekteras i såpbubblorna som flyger runt på området och Camerons energi smittar av sig. Människorna fortsätter röra sina kroppar så länge som musiken dunkar. När Cameron tackar för sig och går av scenen lämnar han inte från sig något annat än leenden. 

Text: Linnéa Ryrvik 

Foto: Daniel Castro

 

Regnbågsschlagermässa i Domkyrkan

Tre personer står framför ett talarpodium. I bakgrunden sitter lite människor på stolar och lyssnar. Till vänster syns en del av altaret med en stor guldfärgad staty av b.la. änglar.
Foto: Daniel Castro

- Sjung med!, uppmanar celebrant Marie-Louise Bengtsson som öppnar mässan.

- Gud har inte gett oss alla fantastiska sångröster men Gud vill att vi ska
sjunga så hen får skylla sig själv!

Det är en liten men glad skara som tagit sig till Domkyrkan och efter
klockringningen så drar Pernilla Emme med vänner igång med Mitt i ett
äventyr.

Vi blir informerade om att kollekten kommer att gå till Regnbågsfonden,
vars ändamål är att finansiellt hjälpa hbtq-personer och organisationer
runt hela världen. Det sjungs mer, sedan delas Regnbågsfisken ut, ett pris
som delas ut av EKHO Göteborg till personer som bidragit till
hbtq-personers synlighet och trygghet inom kyrkan. Årets pris går till
Börje Blomster och Jan Fredrik Schöldström.

- [När vi kom ut på 80-talet] levde vi som ett öppet par. Det var en
bedrövlighet för kyrkan, och det var inte så kul för oss heller!

Börje och Jan Fredrik håller ett kort tal där de berättar om sina upplever
som öppet homosexuella inom kyrkan, EKHO Göteborg och att utmana normer och
sig själva varje dag.

Resten av mässan flyter på i en blandning av svängig musik och personliga
samtal där vi får ta del av både det roliga och det sorgliga, men i
slutändan kan budskapet sammanfattas i ett citat:
- Gud älskar dig och har skapat dig precis som du är.

Mässan avslutas med Bra vibrationer och församlingen klämmer i i refrängen.

Efter mässan svänger jag förbi Kyrkan på West Prides tält för en sista
fråga som tagits upp under mässan, men som jag inte fått ett specifikt svar
på.

Om en är i en församling där en inte känner sig välkommen p.g.a sin
sexuella läggning, könsidentitet eller liknande, vad kan en göra?

- Du kan så med i Facebook-gruppen “hbtq-vänliga troende” där en kan
skriva och fråga efter församlingar i sin närhet. Sedan bör du kunna gå
till vilken präst eller pastor som helst, och även diakonerna i
församlingen.

- Du kan även alltid vända dig till EKHO på deras hemsida ekho.se eller
gruppen Katolska Homosexuella, även om du inte är specifikt katolsk eller
homosexuell.
 

Text: Matthew Engström Lundberg
Foto: Daniel Castro

 

Fetishmingel i Regnbågsparken

Bild från restaurangtältet i Regnbågsparken där människor står och samtalar vid ett bord. De är klädda i lack och skinnkläder.
Foto: Ambjörn Thorhard

Ett 20-tal personer samlades i Regnbågsparken för att mingla med likasinnade på Fetish-mingel i Regnbågsparken. Det är något som hade kunnat vara otänkbart för bara 5-6 år sedan.
Efter att ha varit ämne för tv-produktioner har fetish fått ett dåligt rykte. Men fetish handlar om så mycket mer än ytan. För en del handlar det om att få känna sig trygg, för andra att få känna sig snygg eller för att få känna sig båda delar.

Det kan fortfarande vara tufft att komma ut, säger personer på minglet. På krogen eller dejten kan ordet fetish fortfarande mötas av kränkande beteende. Men det har blivit bättre. För 5-6 år sedan kunde det vara direkt farligt.

Även om fetish-minglet i Regnbågsparken anordnades av SLM Göteborg (Scandinavian Leanthermen Göteborg) som riktar sig till män som har sex med män var det öppet för alla. Oavsett politisk åskådning, kön eller sexualitet. Fetish-minglet var en samlingsplats för alla.

Text: Jennifer Ek Peter
Foto: Ambjörn Thorhard
 

Drag- och Burlesquegalan i Regnbågsparken

En person som omsveper sig med stora ljusblå fjädrar, personen har en vit peruk med fjädrar i och ler stort.
Foto: Jennie Lindén

West Prides Drag & Burlesquegala

Dragqueens och dragkings, voguedansare, burlesquestjärnor och mycket mer delade scen när West Prides Drag- & Burlesquegala utspelade sig på fredagen.

De som kom för att se på West Prides Drag- & Burlesquegala fick se lite av allt. The Drama Kings bjöd på en show som hyllning till 90-talet och att komma ut under den perioden. Macholesque-artisten Mr Gunner gjorde Pride-debut. Dessutom fick publiken möta Admira Thunderpussy och Madame Heinz, med flera.

På galan deltog också Performing Arts School och gjorde en hyllning till minne av Prince.

Tips: om ni är sugna på mer dragshow så kommer Diamond Dogs till Regnbågsparken imorgon klockan 18-18:45.

Text: Jennifer Ek Peter
Foto: Jennie Lindén

 

Konsten att vara död utan att sluta andas

Bild på person som står på en scen med en dilator-stav i handen. Personen har glasögon, jeansklänning och en svart blus under. På blusen finns ett transmärke.
Foto: Jennie Lindén

Varför är den viktig? Snoppen alltså. Genitaliernas bulldog enligt Johanna Marseille, med hänvisning till dess utseende; ful och klumpig och med få funktioner dessutom. Ändå valde amerikanska soldater i Vietnam att riskera splitterskador i huvudet när de tog av sig hjälmarna och satte dem framför skrevet istället. Den är så högt värdesatt av samhället att den inte får kirurgiskt ”uppgraderas” utan att staten skall väga in.

Marseille framför i ett mellanting mellan en föreläsning och föreställning observationer och erfarenheter om sin transition och att leva som kvinna med adjektivet trans och sätter in dem i samhällsperspektiv. Till exempel följer den där ytterst viktiga penisen en som ett efterhängset, patriarkalt spöke, även efter att den omvandlats till vagina, i form av en dilator som behåller tillräckligt med vaginalt djup för sex med en penisinnehavare. Som det kanske yttersta manlighetsattributet är den är svår att de-centrera även om en själv inte delar denna syn och höga värdering.

Dock understryker Marseille att behovet att förändra inte handlar om att hon var född i fel kropp, hon föddes i sin egen kropp, som en flicka som av omgivningen tvingades spela pojke. En vagina behövde hon inte för att bli kvinna, utan för att hon alltid varit en och som sådan kunde hon inte leva bekvämt utan förändring. Men en vagina är på intet vis ett nödvändigt attribut för att räknas som kvinna. Marseille förskjuter idén att ”transkvinnor” alltid bör vara en egenkategori, att trans är ett prefix. Istället lanserar hon idén om trans som ett adjektiv, ett adjektiv som ofta men inte alltid är ett relevant sätt att beskriva en person, alltså: ”trans kvinna” inte ”transkvinna”.

Den transexkluderande feminismen och köns-essentialismen får sig också en släng. Att reducera kön och könsbaserat förtryck till något lokaliserat i väldigt specifika kroppsdelar istället för en nyanserad och komplicerad erfarenhet som dikteras av kyriarkatet är löjligt och ohjälpsamt. Anledningen till att hon fick kläder nedslängda i pissrännorna och saker nedkletade i håret i pojkarnas omklädningsrum som barn var att hon var flicka. Det är viktigt att se det som en del av av patriarkalt förtryck.

Hon avslutar med att tala om plikten alla har att försöka förstå sin position inom systemet, att förstå sina egna privilegier och se vad som påverkar ens egen världsbild och handlingsmöjligheter. Främst är inte att kunna diktera för andra vad de bör göra och vara utan att vara medveten om vad det är man själv gör och är.

Text: Elsa Bornhöft
Foto: Jennie Lindén

Teater Newcomers

Bild på en husfasad, bredvid den finns fem flaggstänger med regnbågsflaggor som vajar i vinden.
Foto: Jacob Berging

Fredagens sista punkt i Hörsalen på Stadsbiblioteket är Teater Newcomers.

- Det är ett sätt att lära sig svenska på ett kreativt sätt, för nyanlända mitt i asylprocessen, berättar projektledaren Adam Alian, och fortsätter: 
- Vi lär oss av varandra och varandras erfarenheter.

Teater Newcomers, som är en del av Newcomers inom RFSL, utgörs av både personer med tidigare teatererfarenheter och personer utan tidigare erfarenheter.

Eftersom processen att söka asyl är komplicerad och i flera fall innebär att personer flyttas från en ort till en annan, är två av sju deltagare från teatergruppen med på scen under fredagskvällen: Ziko, från Jordanien, som har varit i Sverige i 1,6 år. Och Karam, från Jordanien, som har varit i Sverige i 3 år. 
- Det är så mycket för mig, det hjälper mig så mycket att träna svenska och uttal, berättar Ziko.

Gruppen arbetar just nu med en föreställning som gestaltar asylprocessen, och publiken bjuds på en del av scenerna. Det är brutalt, ärligt och berörande. Inte minst för att scenen som spelas upp gestaltar en person som under verbala hot tvingas visa ID och följa med till stationen när hen säger ifrån, och sedan utsätts för fysiska hot när hen inte vill skriva på en bunt papper inne på stationen. Men också för att Ziko och Karam spelar upp scenen så bra.

- En väljer inte att fly sitt hemland för att det är kul, det finns en anledning. Det finns ingen lag i Jordanien om hbtq och därför får många avslag i sina asylprocesser eftersom myndigheterna går efter de lagar som finns. Trots det är finns många fina människor i Sverige och RFSL har varit ett stort stöd i processen, berättar Karam.

Text: Sun Nordberg
Foto: Jacob Berging
 

Hbtq Crippar

Bild på fyra personer på en scen. Framför dem står ett litet bord med en regnbågsfärgad flagga över.
Foto: Victoria Björnholm

- Vi deltar i West Pride för att vi också finns med i hela hbtq-spektrat, något som ofta glöms bort, vi är också sexuella och har begär, säger Caroline Eriksson från Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben. 
För första gången har Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben en egen programpunkt under West Pride, hbtq-crippar. Ironiskt nog i en inte särskilt tillgänglig sal på Artisten.

Det börjar med en föreläsning med Christine Bylund, doktorand vid Umeå Universitet, som introducerar publiken för crip-teorin. Crip-teorin har utgångspunkt i medicinska termer och sociala modeller, men ifrågasätter istället funktionsmaktsordningen och samhällets normer samt vilka det är som faktiskt gynnas av dessa normer.

-Crip-teorin förstår skalorna av funktionalitet och att de olika graderna av funktionalitet ger olika konsekvenser. Samhället tillåter normbrytande funktionalitet till en viss gräns, berättar Christine och fortsätter: oavsett funktionalitet ska alla ha rätt till personlig integritet, rörelsefrihet, kontinuitet, representation och att få vara patient på sin egna vilja.

Vidare följer en paneldiskussion mellan Finn, Johanna, Sophie och Christine. Modererad av Caroline. Enligt Finn är hbtq-teorin och crip-teorin liknande på så sätt att båda handlar om att: 
- Vi ska repareras, lagas och anpassas i samhället istället för att samhället ska förändras. Men funkisrörelsen är mycket yngre än exempelvis queerrörelsen.
Moderator: Caroline Eriksson
Panelister: Christine Bylund, Finn Hellman, Johanna Marseille, Sophie Gunnarsson

Text: Sun Nordberg
Foto: Victoria Björnholm