Succévernissage för En konstig utställning

Thomas Johnsson, West Prides verksamhetskoordinator och marknadsansvarig, är nöjd och stolt när vernissagepubliken väller in i utställningshallen på biblioteket.
   – Det blev precis så bra som jag föreställt mig!

Han var med när konstnärerna valdes ut och bjöds in, han såg deras verk växa fram och deltog sen i utformningen av själva utställningen.

Lika nöjd var styrelseledamoten Liana Sjölund, som fick hålla i invigningen på onsdagseftermiddagen.
   – Det här är West Prides första egna utställning. För oss är det lite tillbaka till rötterna. Det var ju så här själva festivalen startade för några år sedan, säger hon och tillägger:
   – Utställningen är också ett sätt att förstärka årets tema som är En konstig festival. Vi vill sätta fokus på vad som är normalt och onormalt och vem det är som bestämmer vad som är vad.

På väggarna hänger oljemålningar av Martin Elgueata och en seriestripp av Elias Ericsson. Martin visar tre målningar, som beskriver kaoset i garderoben och glädjen och kärleken när han kommit ut.
   – Men jag vill egentligen inte prata om mina målningar. Det är upp till betraktarna att avgöra vad dom ser, säger han.

22-årige serietecknaren Elias Ericson berättar att han blev jätteglad när han fick frågan om han ville vara med på utställningen och fick fria händer att utforma sitt eget bidrag.
   – Jag ville inte visa på det brutala, utan på de smygande bemötandet av dem som avviker från normen. När folk i sina ansträngningar att vara välmenande tar sig friheter.

Något smygande vill däremot inte Nino Mick och Anna Jadeús veta av. Tvärtom lovar de publiken en riktigt käftsmäll och varnar till och med den som varit med om egna trauman att deras föreställning kan väcka obehagliga känslor.

Premiärpubliken fick uppleva deras framträdande live, i trappan på biblioteket. Övriga utställningsbesökare får hålla till godo med filmen de gjort tillsammans – med Ninos poesi och Annas musik.
   – Vi har aldrig jobbat ihop tidigare, men det ska vi nog göra igen, säger Nino och Anna nickar instämmande.

På andra sidan, i ett annat videobås, visas Meritxell Amundes dansföreställning också på film.

Hon berättar att hon vill få publiken att uppleva en annan dimension av verkligheten, genom att använda sina sinnen.
   – När jag bad dansarna att blunda, så uppstod helt nya känslor och en annan närvaro, säger hon.

I hennes föreställning medverkar dansare från Göteborgsoperans danskompani – och filmen har faktiskt redan visats där för några veckor sedan.

Riktigt trångt är det i hörnet av lokalen där Mary Coble håller till. Vid ett stort bord bjuder hon in besökarna att måla sin händer med färg för att sedan göra en knuten näve på dels en stor flagga, som ska vaja utanför biblioteket, dels en liten flagga som de får behålla.
   – Min förhoppning är att det ska bli riktigt många flaggor med knutna nävar under paraden på söndag, säger hon.

För Mary, som är amerikanskan som blev professor i Danmark och nu har Göteborg som hemvist, står den knutna näven för kamp och solidaritet.
   – Vi ska festa och fira, men vi ska också manifestera. Vi som är privilegierade och kan knyta våra händer får göra det för dem som inte kan.

 

 

 

Text: Christina Lundin
​Foto: Matilda Dowdle